Saga Egmont
Vår tids hjälte
är översatt från ryska av Jarl Hemmer
Originaltitel: Герой нашего времени, Geroy nashego vremeni © 1840 M. J. Lermontov
© 2016 SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen
All rights reserved
ISBN: 9788711571460
1. Ebook-Auflage, 2016
Format: EPUB 3.0
SAGA Egmont www.saga-books.com - a part of Egmont, www.egmont.com
I varje bok är förordet det första och samtidigt det sista. Antingen tjänar det till upplysning om verkets syftemål, eller också till självförsvar och svar på kritiker. Men vanligen bry sig läsarna varken om den etiska tendensen eller de journalistiska överfallen, och därför läsa de inga förord. Skada likväl att det är så; särkskilt hos oss! Vår publik är ännu så ung och naiv, att den ej förstår en fabel, om den ej i slutet finner moralförklaringen. Den kan ej gissa sig till meningen i ett skämt, förstår ej ironi; den är helt enkelt illa uppfostrad. Den har ännu ej lärt sig, att det i städat sällskap och i en städad bok är otillåtet att komma med öppna förolämpningar; att samtidens bildning har uppfunnit ett skarpare vapen, ett nästan osynligt och dock dödande, vilket under smickrets förklädnad riktar sitt oundvikligt säkra hugg. Vår publik liknar mannen från landet, vilken efter avlyssnandet av ett samtal mellan tvenne diplomater från två fientliga hov, är övertygad om att båda bedraga sina regeringar till förmån för den ömsesidiga ljuva vänskapen.
Denna bok blev helt nyligen utsatt för vissa läsares och även tidskrifters olycksaliga tro på ordens bokstavliga betydelse. Somliga blevo fasligt indignerade — tacka för det! — över att man ställde som föredöme för dem en sådan tygellös person som »Vår tids hjälte»; andra anmärkte mycket fint att författaren tecknat sitt eget och sina bekantas porträtt … Ett gammalt och ömkligt skämt! Men av allt att döma är Ryssland så skapat från begynnelsen, att allting förnyas här, utom det dumma sladdret. Den mest förtrollande av sagor skall hos oss knappast undgå beskyllningen för ett attentat mot den personliga okränkbarheten.
Mitt ärade herrskap! »Vår tids hjälte»är verkligen ett porträtt, men icke av en människa; den är ett porträtt, sammanställt av hela vår generations lyten i deras fulla utveckling. Ni genmäler mig återigen, att en människa icke kan vara så dålig; men jag säger er, att om ni trott på möjligheten av alla tragiska och romantiska bovar, varför tro ni då inte på Petschorins verklighet? Om ni låtit er fångas av vida hemskare och vanskaptare litterära konstruktioner, varför skall då denna karaktär — även som konstruktion — icke finna nåd för edra ögon? Är det kanske därför, att den gömmer på mera sanning än ni skulle önskat?
Ni säger, att moralen ingenting vinner på slikt. Ursäkta mig. Mer än nog har man matat folk med sötsaker: de ha fått magen förstörd därav. Det behövs bittra läkemedel, skarpa sanningar. Men tro blott inte efter detta, att denna boks författare någonsin närt en högmodig dröm att bli en förbättrare av mänskliga fel. Gud skydde honom för en sådan brist på takt! Han har helt enkelt funnit nöje i att teckna en samtida, sådan han fattat honom och — till sin egen och eder olycka — sådan han alltför ofta mött honom. Vare det nog med att sjukdomen är påvisad, men hur den skall botas — det vete Gud!
(1841.)
Jag hade rest från Tiflis i postvagn. Hela packningen i mitt fordon bestod av en liten kappsäck, som till hälften var fullproppad med reseanteckningar om Georgien. Största delen av dem har till lycka för eder gått förlorad, men kappsäcken med de övriga sakerna har till lycka för mig blivit i behåll.
Redan började solen gömma sig bakom den snötäckta bergskedjan, när jag for in i den Kojschaurska dalen. Den osetinskaa körkarlen piskade otröttligt på hästarna, för att före nattens inbrott hinna med uppfarten till berget Kojschaur, och under tiden sjöng han visor av full hals.
Ett härligt ställe, denna dal! På alla sidor otillgängliga, rödskimrande klippor, kringspunna av murgröna och krönta med platanlundar; gula, lodräta stup, streckade av bergbäckar; och där, där högt i höjden jöklarnas gyllne snöbräm. I djupet åter Aragva, som i sig upptar en annan namnlös ström, vilken brusande river sig ut ur en mörk och dunstfylld klyfta, varefter de förenade slingra sig vidare som ett silversnöre och glimma som en fjällig orm.
Vid foten av berget gjorde vi halt utanför en duhanb. Där stod ett tjugutal georgier och bergsbor i en larmande flock: i närheten hade en kamelkaravan stannat för att övernatta.
Jag var tvungen hyra oxar att draga min vagn uppför detta fördömda berg, ty det var redan höst med glattis över vägen, och bergssträckningen är nära två verst lång.
Nåväl, jag fogade mig och hyrde sex oxar och några osetiner. En av dem slängde min kappsäck över axlarna, de övriga började hjälpa oxarna så gott som uteslutande med skrik.
Efter min vagn följde en annan. Ett fyrspann oxar drog den med en lätthet som om den varit tom, ehuru den var lastad upp över bräddarna. Denna omständighet förvånade mig. Efter fordonet gick dess herre till fots, rökande ur en liten silverbeslagen kabardinerpipa. Han bar en officerskappa utan epåletter och en tjerkessisk pälsmössa. Han föreföll att vara omkring femtio år; hans brunbarkade ansiktsfärg ådagalade att han sedan länge var bekant med den transkaukasiska solen, och de i förtid grånade mustascherna svarade illa mot hans fasta gång och karska utseende. Jag gick fram till honom och bugade mig. Han besvarade tigande min hälsning och blåste ut ett väldigt rökmoln.
»Vi tycks vara reskamrater.»
Han bugade sig tigande en gång till.
»Ni reser visst till Stavropol?»
»Alldeles riktigt … i kronans ärenden.»
»Men var god och säg mig en sak. Hur kommer det sig att fyra oxar med ledighet rår med ert tunga lass, då sex stycken med hjälp av dessa osetiner knappast orkar få min tomma vagn ur fläcken?»
Han smålog illmarigt och såg betydelsefullt på mig:
»Ni har säkerligen inte länge varit i Kaukasien?»
»Omkring ett år», svarade jag.
Han smålog ånyo.
»Vad menar ni?»
»Jo, ser ni, dessa asiater är ena förfärliga bestar. Ni tror att de driver på oxarna, när de skriker? Men det vete fan vad de skriker för något! Oxarna förstår dem i alla fall. Spänn för tjugu stycken om ni vill, men bara de skriker på sitt vis, rör sig inte en oxe ur fläcken … Inbitna lurkar! Med vad ska man göra med dem …? De tycker om att pungslå resande … Man har skämt bort dem, de skojarna! Ni ska få se, de kommer ännu att kräva er på drickspengar. Jag känner dem jag; mig lurar de inte!»
»Ni har då länge tjänat här i Kaukasien?»
»Ja, jag tjänade här redan under Alexej Petrovitschc», sade han med stolt min. »När han kom till fronten, var jag underlöjtnant», tillade han, »och under hans befäl steg jag två grader i rang för affärer mot bergsborna.»
»Och nu …?»
»Nu hör jag till tredje linjebataljonen. Än ni då, om frågan tillåtes mig …?»
Jag gav honom upplysningen.
Härmed tog samtalet slut, och vi fortsatte tysta vår vandring bredvid varandra.
Uppe på bergsryggen funno vi snö. Solen gick ned, och natten föll på omedelbart efter dagen, såsom vanligt i södern. Men tack vare snöljuset kunde vi utan svårighet urskilja vägen, vilken fortfarande steg och steg, ehuru redan mindre brant.
Jag befallde att min kappsäck åter skulle läggas i vagnen och oxarna bytas ut mot hästar. För sista gången såg jag mig omkring nedåt dalen. Men en tät dimma, som i vågor vältrade ut ur klyftorna, stängde all utsikt, och inte ett ljud steg där nedifrån till våra öron. Osetinerna omringade mig larmande och fordrade drickspenningar. Men stabskaptenen ropade så hotfullt till dem, att de löpte åtskils på ett ögonblick.
»Ett rysligt folk!»sade han. »De kan inte ens be om bröd på ryska; det enda de ha lärt sig är: ‘Officer, ge en slant till brännvin!’. Då tycker jag för min del nästan bättre om tatarer: de är åtminstone inga fyllbultar … »
Till nästa station återstod ännu någon verst. Omkring oss var det tyst, så tyst att man på surret kunde följa en mygga i dess flykt. Till vänster svartnade en djup avgrund; på andra sidan om den och framför oss tecknade sig bergens dunkelblå toppar, rynkiga av skrevor och betäckta med snöhättor, mot den bleka horisonten, som ännu bevarade ett sista återsken av solnedgången. Uppe i det mörka himlavalvet började stjärnorna blinka fram, och besynnerligt: de föreföllo mig här betydligt högre belägna än hos oss i norden. På båda sidor om vägen välvde sig nakna svarta klippblock, här och var tittade buskar fram under snön, men icke ett visset blad skälvde, och det kändes gott att mitt i denna naturens döda sömn höra det trötta fnysandet av trespannet och den ojämna bjällerklangen av vår ryska postskjuts.
»I morgon blir det ett härligt väder», sade jag.
Stabskaptenen svarade ej ett ord, pekade blott med fingret mot ett högt berg, som reste sig rätt framför oss.
»Vad heter det?»frågade jag.
»Gut-gorá.»
»Nå, än sen då?»
»Ser ni, hur det röker?»
Och verkligen, Gut-gorá rökte. Kring dess sidor klängde lätta molnslingor, men över dess topp låg en svart dimbank, så svart, att den mot den mörka himlen bröt av som en fläck.
Just då vi fingo sikte på poststationen och taken av de omgivande hyddorna, och inbjudande ljussken blinkade oss till mötes, slog emot oss en fuktig, råkall vind. Klyftan bredvid började brumma och ett fint dunstregn falla. Knappt hann jag svepa in mig i min burkad, innan snön dråsade ned. Jag tittade med vördnad på stabskaptenen …
»Vi måste övernatta här», sade han förargad; »i en sådan snöstorm kan man inte tänka på att färdas över bergen. Säg, har det varit snöskred på Krestovaja?»frågade han körkarlen.
»Nej, ännu inte, herre», svarade osetinen, »men där hänger mycket i beredskap, mycket.»
Av brist på resanderum i poststationen anvisade man oss nattkvarter i en rökig hydda. Jag inbjöd min reskamrat att dricka ett glas te, ty jag hade med mig ett tekök av gjutjärn — min enda tröst på resorna i Kaukasien.
Hyddan stod med ena sidan stödd mot klippan; tre våta och hala trappsteg förde till dess dörr. Trevande steg jag in och stötte hop med en ko (hos dessa människor ersätter fähuset vårt betjäntrum). Jag visste inte vart jag skulle vända mig: på ena sidan bräkte får, på den andra morrade en hund. Lyckligtvis silade sig ett matt ljus in någonstädes och hjälpte mig att finna en annan öppning, som påminde om en dörr. Bortom den upprullade sig en ganska underhållande bild: den rymliga hyddan, vars tak stöddes upp av två röksvarta stolpar, var full av folk. I mitten knastrade en liten eld på jordgolvet, och röken, som av vinden drevs tillbaka från taköppningen, lägrade sig runt omkring i en så tjock fäll, att jag på en stund inte kunde öppna ögonen. Vid elden sutto två gummor, en myckenhet barn och en skinntorr georgier, alla klädda i lumpor.
Vad var att göra? Vi slogo oss ned vid brasan, tände våra pipor, och snart susade teköket på sitt hemtrevliga vis.
»Ett erbarmligt sällskap!»sade jag till stabskaptenen med en nick mot vårt smutsiga värdfolk, som stirrade tigande på oss i något slags förstening.
»Ett sällsynt dumt folk!»svarade han. »Tro mig, de duger till ingenting, de är oemottagliga för varje slag av bildning. Då är våra kabardinier eller tjetjenere betydligt bättre; låt gå att de är banditer och utfattiga odågor, men de har åtminstone vilda idéer i skallen. De här har inte ens lust för vapen: en ordentlig dolk hittar man inte hos en enda osetin. Nej, de är ett vidrigt följe!»
»Har ni vistats länge bland tjetjenerna?»
»Ett tiotal år. Jag var stationerad med mitt kompani i fortet vid Kamennibrod — känner ni till det?»
»Jag har hört talas om det.»
»Jo, ni må tro, min herre, att vi fick nog av de galgfåglarna. Nu för tiden är det lugnare, gudskelov. Men det var tider då man bara behövde gå hundra steg från vallen, genast låg där någon lurvig djävel på lur. Man hann knappast gäspa, innan man hade en lasso kring halsen på sig eller en kula i nacken. Det var gossar, det …!»
»Ni har säkerligen varit med om åtskilliga äventyr?»sade jag nyfiket.
»Javisst, hur skulle jag inte det. Åtskilliga.»
Härmed började han tvinna sin vänstra mustasch, sänkte huvudet och sjönk i tankar.
Jag var ytterst begiven på att få ur honom någon historia — en önskan, som är gemensam för alla resande och skrivande människor. Emellertid var teet färdigt; jag letade fram ur kappsäcken två resbägare, hällde i och ställde den ena framför honom. Han sörplade i sig en klunk och upprepade som för sig själv: »Javisst, åtskilligt har man varit med om … »
Denna utgjutelse gav mig goda förhoppningar. Jag vet att kaukasiska veteraner tycka om att berätta. De ha så sällan tillfälle till det; mången kan i sina fem år få ligga med kompaniet någonstädes bortom all ära och redlighet, och under hela den tiden finns det ingen som säger honom så mycket som »hur står det till» (ty fältväbeln är tvungen att säga: »Gud bevare herr kapten»). Och ändå funnes det så mycket att prata om: runt omkring ett vilt och intressant folk; varje dag faror; de underbaraste händelser. I det fallet kan man ej annat än beklaga, att man hos oss så föga brukar pennan.
»Vill ni inte spetsa teet med rom?»frågade jag min följeslagare. »Jag har vit rom från Tiflis. Det är kallt i kväll.»
»Nej, jag tackar. Jag dricker inte.»
»Inte det?»
»Nej, ser ni. Jag har svurit att låta bli. En gång då jag var underlöjtnant, förstår ni, rumlade vi en natt, men mitt i allt slogs alarm; vi var ganska upprymda när vi ställde oss framför ledet, men vi fick allt åka för den saken, så snart Alexej Petrovitsch hörde det. Gud hjälpe, så rasande han blev! Det var nära däran att han ställt oss inför krigsrätt. Det är också så, att en annan gång kan man få leva ett helt år utan att träffa en själ, och kommer då brännvinet med i spelet — då är man förlorad.»
När jag hörde detta, höll jag på att uppge allt hopp.
»Tag till exempel tjerkesserna», fortsatte han, »när de dricker sitt ‘bouza’ på bröllop eller begravningar, blir det alltid slagsmål. Det var en gång jag med njuggan nöd kom undan, och ändå var jag gäst hos en fredligt sinnad furste.»
»Hur gick det till?»
»Jo, ser ni … »(han stoppade pipan, slukade några bloss och började berätta) »jo, den tiden var jag med mitt kompani stationerad i ett fort bortom Terek — det är snart fem år sedan. En dag på hösten anlände en provianttransport och med den en officer, en ung man så där omkring tjugufem. Han inställde sig hos mig i full gala och meddelade, att han hade order att stanna hos mig i fortet. Han var så smärt och finhylt blek, uniformen på honom var så ny, att jag genast gissade, att han inte varit länge hos oss i Kaukasien. ‘Ni har visst blivit transporterad hit från Ryssland?’ frågade jag. — ’Alldeles riktigt, herr stabskapten’, svarade han. Jag tog honom i handen och sade: ’Välkommen, det gläder mig mycket. Ni kommer att ha litet tråkigt … nåja, men jag hoppas vi får inrätta oss på kamratlig fot med varandra. Var god och kalla mig helt enkelt Maxim Maximytsch. Och än en sak — den där galauniformen är onödig; jag ber er komma till mig i vanlig mössa.’ Han fick ett kvarter anvisat åt sig och slog sig ned i fortet.»
»Vad hette han?»frågade jag Maxim Maximytsch.
»Han hette … Gregori Alexandrovitsch Petschorin. En duktig ung man, kan jag försäkra, fastän litet egendomlig. Han kunde till exempel vara hela dagen ute på jakt i regn och köld; alla andra stelnade och blev dödströtta, bara honom bekom det inte ett dugg. Men en annan gång kunde han sitta instängd på sin kammare; bara det fläktade litet från fönstret, bedyrade han att han förkylt sig, och bullrade det i en fönsterlucka, så darrade och bleknade han. Och ändå hade jag sett honom ensam gå till angrepp på en vildsvinsgalt, man mot man. Ibland fick man i timmar inte ett ord ur honom, och när han var i tagen och började berätta, så skrattade vi så magen blev mörbultad … Ja, det var en människa med stora egenheter och synbarligen en rik man: han ägde ett otal av allehanda dyrbarheter.»
»Och dröjde han länge hos er?»frågade jag ånyo.
»Något år, inte mer. Men i stället är det året minnesrikt för mig. Han vållade mig mycket bestyr — nej, frid med den saken …! Inte sant, det finns människor, i vilkas öde det står skrivet att det skall hända dem alla möjliga sällsamma saker.»
»Sällsamma?»utropade jag nyfiket och hällde i mera te åt honom.
»Jag skall berätta. Ungefär sex verst från fortet bodde en vänskapligt sinnad furste. Hans son, en femtonårig pojke, hade tagit för vana att resa över till oss: han brukade komma nästan dagligen, än efter det ena, än efter det andra. Vi hade alldeles skämt bort honom, Gregori Alexandrovitsch och jag. En galgfågel var den pojken, flink och fullärd i nästan vad som helst; en överdängare att snappa upp mössan från marken i full galopp, och lika försigkommen att hantera gevär. En ful sida hade han: han var rysligt begiven på pengar. En gång lovade Petschorin honom på skämt en dukat, ifall han skulle resa i väg med den bästa bocken ur faderns boskapshjord. Och vad tror ni? — Följande natt kom han släpande med bocken vid hornen. Men när vi ibland retades med honom, blev hans ögon blodsprängda, och tvärt flög handen till dolken. ’Hör på, Asamat’, brukade jag säga honom, ’du är född med huvudet lite löst på halsen — akta dig, om du vill behålla det!’
En dag kommer själva den gamle fursten för att inbjuda oss till bröllop, han gifte bort sin äldsta dotter. Vi levde på vänskaplig fot med honom, därför var det omöjligt att av böja, förstår ni, fastän han var tatar. Vi for alltså dit. I aulenf mötte oss en flock hundar med höga skall. Kvinnorna gömde sig, när de såg oss; de som vi kunde se ansiktet på, var långtifrån några skönheter. ’Jag hade en vida högre tanke om tjerkessiskorna’, sade Petschorin till mig. — ’Tålamod!’ svarade jag och drog på munnen. Jag hade något i minnet.
Hos fursten hade redan mycket folk samlat sig. Ni vet ju, att hos asiaterna är det plägsed att bjuda varje mötande och närboende till bröllop. Man mottog oss med alla hedersbetygelser och förde oss till gästsalen. Emellertid glömde jag inte att lägga på minnet var vi lämnat våra hästar — om något oförutsett skulle inträffa, förstår ni.»
»Hur firar de bröllop?»frågade jag stabskaptenen.
»Ingenting märkligt. Först läser mullan någonting ur koranen för dem; därpå begåvar man de unga nygifta och alla deras släktingar med skänker. Man äter och man dricker bouza; sedan börjar deras djigitovkag, varjämte alltid någon nedsmord trashank på en hästkrake åbäkar sig och roar det hedervärda sällskapet med sina pajaskonster. Sedan när mörkret faller på, börjas i gästsalen vad vi kallar bal. Någon gammal gubbstackare trakterar ett tresträngat instrument … jag har glömt vad de kallar det … nåja, det påminner om vår balalajka. De unga flickorna och barnen ställer sig i två räckor mitt emot varandra, klappar i händerna och sjunger. Så träder en flicka och en ung man i mitten av kretsen och börjar i en långsam, släpande takt säga varandra verser — vad som far i huvudet på dem — och de övriga upprepar det i kör.
Petschorin och jag satt på hedersplatsen. Med ens kom värdens yngre dotter fram till honom, en flicka så där i sextonåren, och sjöng honom till … Hur skall jag kalla det … hon sjöng ett slags komplimang.»
»Vad var det hon sjöng, minns ni inte?»
»Jo, det var ungefär så här: ‘Visst är våra unga ryttare ståtliga, och deras kaftaner är silversydda, men den unga ryska officern är ännu ståtligare, och hans galoner är av guld. Han är som en poppel bland dem; men honom är inte givet att växa och blomstra i vår trädgård.’
Petschorin reste sig, bugade sig för henne, lade handen först på pannan och sedan på hjärtat och bad mig svara henne; — jag kan deras språk, och jag översatte hans svar.
Då hon avlägsnade sig, viskade jag till Gregori Alexandrovitsch: nå, vad menar ni om den flickan? — Underbar! — svarade han; — men vad heter hon? — Bela, — sade jag.
Och hon var verkligen vacker. Högväxt, smärt, mörkögd som en gasell; hon såg en rätt in i själen. Petschorin sjönk i tankar och tog inte ögonen från henne, och ofta tittade också hon förstulet på honom. Men det var inte Petschorin ensam som beundrade den vackra furstinnan: ur ett hörn av rummet stirrade på henne två andra ögon, oavvänt och brinnande. Jag såg närmare efter och kände igen min gamla bekanta Kasbitsch.
Denne Kasbitsch stod varken på vänskaplig eller fientlig fot med oss. Han var bekajad med många misstankar, men aldrig ertappad som direkt deltagare i något streck. Han brukade komma med får till fästningen och sålde dem billigt, men han prutade aldrig: vad han begärde skulle han ha — inte en kopek skulle han gett efter, om man så hade hängt honom. Det berättades att han gärna brukade vara med om abrekernash härjningståg bortom Kuban, och för att säga sanningen hade han den värsta banditfysionomi man kan tänka sig; för övrigt var han undersätsig, torr och bredaxlad. Men flink var han, flink som en djävul! Hans beschmeti var alltid trasig och full med lappar, men vapnen glänste silverbeslagna. Och hans häst hade ett stadgat rykte i hela Kabardinien — man kunde verkligen inte föreställa sig en utmärktare häst. Det var inte för ro skull alla hans färdkamrater avundades honom den, och mer än en gång hade man försökt stjäla den, men inte lyckats. Jag kan ännu se den hästen för mig: korpsvart som beck, ben som strängar, ögon lika vackra som Belas. Och vilken kraft! Den kunde galoppera femtio verst i ett sträck; så väl dresserad var den, att den följde sin herre som en hund, den kände honom på rösten. Han brukade alltid låta den gå lös. Nej, det var verkligen rätta hästen för en bandit …!
Den kvällen var Kasbitsch dystrare än vanligt, och jag lade märke till att han under sin beschmet bar en pansarskjorta. — ’Det är inte för nöjes skull han har den pansarskjortan på sig’, tänkte jag, ‘nog har han någonting i sinnet. ’
Det blev kvavt därinne, och jag gick ut för att andas litet frisk luft. Natten hade redan lagt sig över bergen, och dimman började vältra ut kring klyftorna.
Jag tänkte titta in under skärmtaket, där våra hästar stod, för att förvissa mig om att de hade foder, och dessutom är försiktighet aldrig till skada; jag hade en utmärkt häst, och mer än en kabardinier hade helt säkert kastat ömma blickar på den och fällt sitt utlåtande: ‘Jakschi the, tschek jakschi!’
Jag tog mig fram längs inhägnaden, då jag plötsligt hörde två röster; den ena kände jag genast igen, det var odågan Asamat, värdens son; den andra talade sparsammare och saktare. ‘Vad kan de avhandla där borta?’ tänkte jag. ‘Gäller det kanske min häst?’ Jag hukade mig ned bakom staketet och började lyssna, jag spände hörseln för att ej gå miste om ett enda ord. Ibland kom likväl ljudet av sångerna och pratet där inifrån huset och överdövade det intressanta samtalet.
‘En härlig häst har du!’ sade Asamat. ‘Om jag vore herre här i huset och hade en hjord på tvåhundra ston, så skulle jag ge dig hälften för din springare, Kasbitsch!’
‘Aha! Kasbitsch!’ tänkte jag och mindes pansarskjortan.
‘Ja’, svarade Kasbitsch efter några ögonblicks tystnad, ‘i hela Kabardinien finns det inte maken. En gång — det var på andra sidan Terek — var jag ute med abrekerna för att röva ryska hästhjordar. Vi hade otur med oss, och vi blev skingrade åt alla väderstreck. Själv blev jag eftersatt av fyra kosacker. Redan hörde jag giaurernas skrik tätt bakom mig, och framför mig hade jag en tät skog. Jag slängde mig platt i sadeln, anbefallde mig åt Allah och kränkte för första gången i livet min häst med ett piskrapp. Som en fågel dök han in mellan grenarna: skarpa taggar slet sönder kläderna på mig, torra kvistar slog mig i ansiktet. Hästen min hoppade över stubbar, klöv snåren itu med bringan. Bättre för mig hade varit att lämna honom och till fots slinka undan i något gömställe, men jag hade inte samvete att överge honom — och profeten lönade mig för det. Några kulor visslade över huvudet på mig, jag hörde redan hur kosackerna var i hasorna på mig, där de bröt igenom i det upplöjda spåret .. Plötsligt har jag framför mig en ravin; hästen min tvekar ett ögonblick, så sätter han över. Men hans bakben fick inte fast mark på motsatta sidan, och han blev hängande på framhovarna. Jag slängde tyglarna och kastade mig ned i djupet; detta räddade min häst, han hoppade upp över kanten. Kosackerna såg alltihop, men inte en enda tog sig dit ned för att söka mig; de trodde säkerligen att jag hade slagit ihjäl mig, och jag hörde hur de satte efter min häst för att fånga den. Hjärtat blödde inne i bröstet på mig, jag släpade mig fram över det täta gräset på botten av ravinen — och när jag ser mig omkring, har jag kommit till slutet av klyftan, just i skogsbrynet. Några kosacker rider som bäst ut ur skogen, och över öppna fältet kommer min Karagjós galopperande rakt emot dem. Alla kastade sig skrikande efter honom; länge, länge jagade de honom, och åtminstone en av dem var ett par gånger nära att få snaran kastad om halsen på honom. Då darrade jag till, slöt ögonen och började läsa böner. Efter några ögonblick ser jag upp igen — min Karagjós flyger fram med fladdrande svans, fri som vinden; och långt bakom släpar sig giaurerna bort över stäppen på sina dödströtta hästar, den ena efter den andra. Vid Allah, det är sanning, renaste sanning! Till sena natten satt jag i min ravin. Men med ens — vad tror du, Asamat? Med ens hör jag i mörkret, hur en häst springer av och an utmed ravinen, den frustar och skrapar i marken med hovarna. Jag känner på ljudet igen min Karagjós. Det var han, kamraten min …! Sedan dess har vi inte varit skilda.’
Och det hördes, hur han med handen klappade sin springare på den glatta halsen och kallade den vid allehanda smeknamn.
‘Om jag hade en hjord på tusen ston’, sade Asamat, ‘så skulle jag ge dig den hel och hållen för din Karagjós.’
‘Iock, jag vill inte ha dem’, svarade Kasbitsch likgiltigt.
‘Hör på, Kasbitsch’, sade Asamat inställsamt, ‘du är en god människa och utmärkt djigitj, men far min är rädd för ryssen och låter mig inte fara ut på strövtåg i bergen. Ge mig din häst, och jag skall göra allt vad du vill: jag skall stjäla åt dig fars bästa kulgevär, eller en ryttarsabel — vad du bara vill — men han har en ryttarsabel som är en äkta gurdák, man behöver bara lägga eggen mot handen, och den biter sig själv in i köttet på en. Och en sådan pansarskjorta som din är bara strunt mot hans.’
Kasbitsch teg.
‘Den dagen jag för första gången såg din häst’, fortsatte Asamat, ‘hur han dansade under dig med vidgade näsborrar, hur kiselstenarna sprutade under hovarna på honom, den dagen skedde det någonting obegripligt i min själ, och sedan dess är allt annat likgiltigt för mig. På min fars bästa ridhästar började jag se med förakt, jag skämdes att visa mig på dem, och en längtan fick makt med mig. I svårmod började jag sitta dagarna i ända på någon klippbrant, och varje ögonblick såg jag för mig din korpsvarta springare med den ståtliga gången, med den glatta och pilraka ryggen. Han såg på mig med sina ystra ögon, som han velat säga mig någonting. Jag kommer att dö, Kasbitsch, om du inte säljer honom!’ sade Asamat med darrande röst.
Jag hörde hur han brast i gråt. Och jag måste tillägga, att Asamat var en otroligt hårdnackad pojke, som ingenting brukade få tårarna ur ögonen på, inte ens då han var yngre.
Till svar på hans tårar hördes något som liknade ett skratt.
‘Hör på’, sade Asamat, nu med skarp röst, ‘du ser att jag är färdig till allt. Vill du, så skall jag stjäla min syster åt dig? Hur hon dansar! hur hon sjunger! och härliga guldbroderier gör hon! En sådan hustru har inte ens en turkisk pascha … Vill du? Vänta på mig i morgon natt, vid bäcken i klyftan, du vet: jag skall komma med henne där förbi på väg till grannbyn — och hon är din. Tror du inte Bela är lika mycket värd som din ridhäst?’
En lång, lång stund teg Kasbitsch. Slutligen hörde jag, hur han i stället för svar halvhögt gnolade en urgammal visa:l
Flickor så fagra har varje by.
Ögonen lysa som stjärnor ur sky.
Ljuv är den kyssen din käresta ger.
Obunden frihet är likväl förmer.
Flickor för guld får du dussinvis.
Springarn, som bär dig — blott han har ej pris.
Vinden han liknar, men trofast tillika.
Han skall ej sälja dig, han skall ej svika.
Förgäves bönföll honom Asamat att samtycka, förgäves grät han, smickrade han och svor dyra eder. Till sist avbröts han otåligt av Kasbitsch:
‘Gå din väg, galna pojkvasker! Tror du min häst skulle passa för dig att rida på? Vid de första tre stegen skulle han kasta av dig, så du skulle bryta nacken av dig mot stenarna.’
’Mig!’ skrek Asamat rasande, och stålet av pojkens dolk klingade mot pansarskjortan. En kraftig hand kastade honom bakåt, och han törnade med sådan fart mot den flätade inhägnaden, att den knakade i fogarna. — Det här blir trevligt! tänkte jag, skyndade till stallet, lösgjorde våra hästar och förde dem ut på bakgården.
Ett par minuter senare brakade det löst ett häftigt tumult där inne i huset. Så här hade det gått till: Asamat hade kommit inrusande i riven rock och ropat att Kasbitsch velat sticka ned honom. Alla sprang upp, grep sina bössor — och så gick det löst! Buller, skrik och skott … Men Kasbitsch själv var redan i sadeln och banade sig väg genom folkhoparna på bygatan, fäktande som en djävul med sabeln. — Det här slutar illa, sade jag till Gregori Alexandrovitsch och tog honom under armen — snart blir det vi som får betala fiolerna. Är det inte bäst att vi fortast möjligt packar oss i väg?
‘Nej vänta, så vi får se hur det slutar.’
‘Det slutar nog illa. Hos de här asiaterna är det alltid så: då de har spillt i sig bouza, blir det slagsmål.’
Vi satte oss upp och red hem.»
»Och hur gick det med Kasbitsch?»frågade jag otåligt stabskaptenen.
»Vad kan man göra åt folk av den kalibern», svarade han och tömde sitt teglas, »naturligtvis slank han undan.»
»Osårad?»frågade jag.
»Det vete Gud. Slika banditer är seglivade. Jag har sett en del av dem i fäktningar, då de har varit sönderstuckna som såll av våra bajonetter, men allt har de slagit kring sig med sabeln.»
Stabskaptenen höll upp litet. Sedan stampade han i marken och fortsatte:
»En sak kan jag aldrig förlåta mig. Fan måtte ridit mig, men när vi återkommit till fortet, berättade jag för Petschorin allt vad jag snappat upp, då jag satt och lyssnade bakom inhägnaden. Han brast i skratt — en sådan slug en! — men genast hade han hittat på någonting.»
»Vad hade han hittat på? Vill ni inte berätta.»
»Nåja, det finns väl ingen annan utväg. Då man har börjat på historien, får man lov att fortsätta.
Fyra dagar senare kommer Asamat till fortet. Efter vanligheten tittade han in hos Gregori Alexandrovitsch, som alltid brukade traktera honom med sötsaker. Jag råkade vara där. Det blev tal om hästar, och Petschorin började lovsjunga Kasbitschs springare: hur eldig var den inte, hur vacker, rentav som en stenget — nåja, enligt honom fanns det inte maken till häst i hela världen.
Tatarpojkens ögon började brinna, men Petschorin låtsas inte märka det. Jag vänder samtalet på annan bog, men genast manövrerar han det tillbaka till Kasbitschs häst.
Samma historia upprepades sedan varje gång, när Asamat kom till fortet. Tre veckor senare började jag lägga märke till, hur pojken föll av och blev allt blekare, precis som man i romaner brukar göra av kärlek, icke sant. Vad var det för besynnerligt med honom?