Framsida

Barbara Cartland

Den fatala lögnen

SAGA Egmont

Den fatala lögnen
är översatt från engelska av Ulla Henning efter

The irresistible Buck

Cover: Carina Krusaa, Farmhouse Design

ISBN: 9788711652749

1. e-bok version, 2016

Format: EPUB 3.0

SAGA Egmont www.saga-books.com – a part of Egmont, www.egmont.com

Första kapitlet

Lord Melburne gäspade.

När han gjorde det märkte han att han inte var trött utan uttråkad – uttråkad av de feta amorinerna som log beslöjat mot honom från spiselhyllan, uttråkad av de rosa gardinerna med silketofsar, och uttråkad av hela det överparfymerade och överhettade rummet.

Hans ögon vilade på hans rock av flortunt tyg som låg kastad över en stol och hans vita muslinkravatt som vårdslöst låg slängd bland flaskor, lotions, salvor och parfymer på det överbelastade toalettbordet. Och tanken på att han måste resa sig och ta på sig kläderna igen fick honom att åter uttråkat gäspa.

– Tu es fatigué, Mon Cher, sade en mjuk röst bredvid honom.

Han såg åt sidan och mötte två mörka ögon, två röda läppar som provokativt putade, och han märkte att det också tråkade ut honom.

Det var ett olyckligt ögonblick för Hans Nåd att upptäcka att han var uttråkad av sin älskarinna. Hon låg bredvid honom på de spetsprydda kuddarna iklädd endast ett rubinhalsband som kostat honom en enorm summa pengar, samt röda tofflor som matchade stenarna.

Han mindes motvilligt att han uppvaktat henne ivrigt för endast en månad sedan. Det hade bara sporrat honom att damen i fråga, mademoiselle Liane Defroy, tvekade mellan markisen av Crawley och sir Henry Stainer just då.

Markisen hade kanske en högre social ställning, men sir Henry var utan tvekan rikare. Båda tillhörde »korinterna», sällskapet som kretsade kring prinsen av Wales och som brukade tillhöra gästerna i Carlton House.

Men Lord Melburne hade snappat Liane ifrån de två herrarna. Det hade inte bara tillfredsställt honom utan prinsen hade också skrattat hjärtligt och förklarat att lorden var oemotståndlig när de gällde kvinnor.

Det var denna oemotståndlighet lord Melburne nu tänkte på med en rynka mellan ögonen. Det var den som gjorde livet så outhärdligt tråkigt. Jakten var för kort, erövringarna för enformiga.

Han fann sig önska att han var tillbaka vid sitt gamla regemente och att det fanns fältslag att kämpa i och vinna. Det civila livet var nu helt enkelt tråkigt.

Han gjorde en rörelse som för att resa sig och Lianes händer sträcktes fram för att hindra honom.

Nej, nej! utropade hon. Rör dig inte. Det är ännu inte sent och vi har så mycket att säga varandra…

Hennes läppar var mycket nära hans. Han var överväldigande medveten om hennes tunga parfym, som han förut tyckt om, men som han nu avskydde.

Han nästan skakade av sig hennes slingrande armar och reste sig.

– Jag måste lägga mig tidigt, sade han och sträckte sig efter kravatten. Jag åker till landet i morgon.

– Till landet? utropade Liane med höjd röst. Varför? Varför lämnar du mig ensam? Dumheter! London är ju så roligt, det finns så mycket att roa sig med. Varför vill du åka ut dit till leran?

Hans Nåd knöt kravatten med erfarna händer, händer som en man som är van att klara sig utan betjänt får.

– Jag måste besöka en vän till min far, svarade han. Jag borde ha åkt förra veckan, men du övertalade mig mot mitt bättre vetande att stanna i London. Nu måste jag göra min plikt.

– Det är omöjligt! protesterade Liane och satte sig upp i sängen medan rubinerna om halsen glittrade i ljuset. – Har du glömt festen i morgon kväll, festen vi alla är inbjudna till? Den blir mycket rolig och jag tror också lite spännande. Du kommer att kunna roa dig.

– Jag tvivlar på det, sade lord Melburne och tog på sig rocken.

Han stod en stund och såg på henne. Hennes mörka hår föll ner ända till midjan. Uppnäsan och den breda munnen hade varit så åtråvärda bara för några veckor sedan. Hon var en duktig dansös och hon utnyttjade sina få talanger mycket skickligt.

Men nu undrade han hur han hade stått ut med hennes banala konversation, hennes konstgjorda gester, hennes sätt att rycka på de smala axlarna, hennes flirtiga ögonkast under de långa, målade ögonfransarna.

Hon försökte alltid verka mystisk, men lord Melburne hade märkt att det inte fanns någon mystik.

Nu såg hon upp på honom och lade nästan automatiskt märke till hur snygg han var, hur enastående han var också i ett rum fullt av män med ett vackert yttre.

Det var inta bara hans utseende som var attraktivt, tänkte hon liksom så många andra kvinnor tänkt före henne. Det var inte bara hans fyrkantiga haka eller de märkliga grå ögonen som verkade så inträngande att kvinnor som han såg på undrade om han sökte efter något under ytan.

Nej, Liane förnam i en plötslig ingivelse att det var de cyniska linjerna från näsan till munnen, vinkeln på munnen som på något sätt fnös åt livet också i glada stunder och den plötsliga glimten i hans ögon som motsade denna fnysning när man minst väntade det.

Ja, han var oemotståndlig, och leende höll hon ut armarna mot honom.

– Stanna inte länge på landet, sade hon ömt. Jag väntar på dig. För det är väl det du vill, inte sant?

– Jag är inte säker på det, sade lord Melburne sakta, och just som han sade det insåg han att han gjort ett misstag.

Scenen som följde var otrevlig och högljudd men ändå oundviklig. Han lämnade Liane hysteriskt snyftande i kuddarna. När han gick nerför den smala trappan undrade han varför han aldrig kunde avsluta en affär lika snyggt och prydligt som hans bekanta gjorde. Det var lätt för dem att komma ifrån sina älskarinnor – bara en fråga om pengar och kanske en diamant eller två – och sedan ingen illvilja.

För honom innebar det alltid tårar och anklagelser, protester och de oundvikliga frågorna: – »Vad har jag gjort? Varför tycker du inte om mig längre? Finns det någon annan?»

Han kände till frågorna alltför väl.

När han gick ut genom den eleganta gulmålade ytterdörren slängde han igen den efter sig så att den polerade portklappen i mässing rasslade till. Han sade sig att detta var sista gången han skulle vara dum nog att hyra ett eget hus till en älskarinna.

Det var på modet att beskydda en dansös, att ta med henne på åkturer i parken, att hålla henne med eget ekipage. Då förväntades hon vara trogen tills förhållandet tog slut. För andra män fungerade detta bra, men inte för lord Melburne.

Han öveflödades alltid av tårar och sorgsna brev med böner om förklaringar och en envis vägran att inse att han inte längre var intresserad.

Hans vagn väntade, den diskreta, täckta vagn han brukade använda under sina nattliga besök. Kusken såg förvånad ut när Hans Nåd kom ut så tidigt. Den unga betjänten, som var nästan två meter lång, stängde dörren efter lorden och hoppade därefter raskt upp på kuskbocken.

– Slår vad om att det är slut! viskade han till kusken.

– Omöjligt, svarade kusken. Han har bara haft henne en månad.

– Det är slut ändå, sade betjänten envist. Jag känner igen uttrycket i vår nåds ansikte när han säger punkt och slut.

– Har aldrig gillat de där fransyskorna, sade kusken.

– Undrar varför han tröttnar så fort, sade betjänten eftertänksamt.

Inne i vagnen frågade sig Hans Nåd samma sak. Varför slutade han plötsligt och ofta utan orsak att intressera sig för en kvinna?

Han hade njutit av att visa Liane för sina vänner. Han hade tagit med henne till spelhålor, till Albany Rooms, till Motts och Vauxhall Gardens. Han tyckte hon överglänste alla andra kvinnor på sådana ställen. Hon var glad, underhållande, hon hade livsglädje och vitalitet vilket sporrade alla hon talade med.

– Du har haft en förbannade tur, hade sir Henry Stainer avundsjukt sagt till lord Melburne.

Nu undrade lord Melburne om sir Henry skulle ta vid där han slutat. Men om det inte blev sir Henry fanns det dussintals andra som bara var alltför villiga att ta hand om den lilla fransyskan.

– Och ändå vill jag inte ha henne, tänkte lord Melburne.

Han sträckte ut sina ben så att de vilade på sätet mitt emot.

– Åt helvete! sade han högt. Åt helvete med alla kvinnor!

Han visste att det var galet att han kände sig skyldig över den scen som just utspelats. Han visste att det var Liane och inte han som bröt reglerna.

Förhållande mellan en herre och hans älskarinna förväntades enbart vara ett affärsarrangemang. De hade trevligt tillsammans, det var kvinnans plikt att vara så underhållande som möjligt och att få ut så mycket som möjligt av det. Men det skulle aldrig vara fråga om kärlek, brustna hjärtan eller sårade känslor.

Men när det gällde lord Melburne åkte alltid alla regler överbord. Ända sedan han varit en pojke hade han kallats Buck. Också hans släktingar hade svårt att komma ihåg hans egentliga namn.

Han fick smeknamnet när han för första gången uppträdde i satinkostym med kortbyxor och redan vid sex års ålder lyckades bära dem med en värdighet som fick hans fars vänner att utropa:

– Titta, han ser redan ut som en sprätt! (Eng. Buck: sprätt)

Namnet hade gått in, och utan tvekan var det passande. Prinsen av Wales följde det mode han skapade, modet med de enkla, välskurna rockarna och de utsökt knutna kravatterna, hans ogillande av juveler och allt annat som sammankopplades med dandies.

Han visade också snabbt en annan egenskap. Det fanns ingen annan i hela grevskapet som kunde köra en vagn eller faetong så skickligt, han red skickligare än sina bekanta, han var en skickligare skytt än de flesta och han kunde boxas nästan professionellt.

Buck Melburne var den mest eftersökte, den mest avundade, den mest oemotståndlige mannen i London.

Men det var med djupa cyniska linjer i ansiktet och med hopknipen mun som lord Melburne steg ur sin vagn på Berkeley Square och gick in i hallen till sitt londonhus. Han gav butlern sin hatt och käpp.

– Jag reser till Melburne halv tio i morgon, Smithson, sade han. Beställ fram min faetong och be Hawkins åka före med mitt bagage. Men han ska ta den snabba vagnen, inte den Noaks Ark han försökte sig på förra gången jag skulle till landet.

– Ska ske, Ers Nåd, svarade butlern. Det finns ett brev till Ers Nåd.

– Ett brev? undrade lord Melburne och tog kuvertet som låg på silverbrickan som butlern räckte fram.

Redan när han såg det visste han vem det var ifrån. Han såg bister ut när han gick mot biblioteket, där han brukade sitta när han var ensam.

En betjänt skyndade fram och öppnade dörren för honom, och han gick in i den långa, bokklädda salongen med de azurblå pelarna och de utsirade, förgyllda kornischerna. Det var ett av de vackraste rummen i London.

– Vin, Ers Nåd? frågade betjänten.

– Jag klarar mig själv, svarade lord Melburne.

När dörren stängts stod han en stund och stirrade på brevet utan att öppna det. Han visste alltför väl vem det var ifrån, och han undrade om detta var lösningen på de problem han ansatts av i vagnen. Skulle han gifta sig? Skulle det vara trevligare och framför allt lugnare än den eviga strömmen av kvinnor?

Sakta, och nästan beslutsamt, öppnade han brevet. Lady Romayne Ramseys eleganta, något konstlade handstil var karaktäristisk. Den som visste något om sådant skulle kunna säga att det fanns beslutsamhet bakom hennes prydliga staplar. Brevet var kort.

Min käre makalöse släkting!

Jag hade väntat att Du skulle hälsa på mig i kväll, men jag blev besviken. Jag har många saker jag vill diskutera med Dig. Kom i morgon klockan fem när vi kan vara ensamma.

Din Romayne

Det fanns inget särskilt som kunde reta Hans Nåd, men ändå knölade han ihop det till en boll och kastade den in i elden.

Han förstod just då exakt vad Romayne Ramsey var ute efter, precis som han en längre tid förstått att hon tänkte gifta sig med honom.

En avlägsen släkting. Hon hade bestämt sig för att införa honom i sina kretsar långt innan han visste om han ville det. Men det hade varit ohövligt att inte bli förtjust. Lady Romayne var pricken över i vid St James, den vackraste, den mest ojämförliga som på åratal hade inbjudits till Carlton House.

Hon hade gifts bort när hon bara var ett barn, hastigt gift för att hennes föräldrar var rädda för hennes skönhet. Det var inte deras fel att Alexander Ramsey, en värdig lantjunkare som var otroligt förmögen, hade brutit nacken under en jakt kort före Romaynes tjugotredje födelsedag.

Långt innan sorgetiden var över hade hon rest till London, skaffat ett hus och ett förkläde och tagit St James med storm. Hon var underbar, hon var livlig, hon var slagfärdig och hon var rik. Vad mer kunde en man begära av sin hustru? Och hon hade utvalt Buck Melburne till sin blivande make.

Om ingen annan var medveten om det så var han det. Han var alltför erfaren när det gällde kvinnor för att inte förstå hur välplanerat hennes rådfrågande var, att hon litade på honom som eskort till alla evenemang vid hovet, att han skulle överta många av de plikter hennes döde man haft i umgänget.

Hon vävde sitt nät kring honom som en spindel, men han sade sig att han ännu inte var fångad. Det var kanske lösningen, det var kanske vad han ville, men han var inte säker.

Romayne skulle se magnifik ut i de Melburnska juvelerna. Hon skulle sköta hans hus på landet charmant.

Hon förstod också att det fanns något mörkt och passionerat i djupet av hennes mörka ögon när de var ensamma, att hon andades häftigare när han kysste hennes hand god natt.

Han hade varit mycket nära att ge efter för hennes uppmuntrande sätt, för den outtalade inbjudan han såg i hennes ögon och det sätt på vilket hon hade bett honom följa med ut i mörkret när de var på fest.

Dörren var öppen till hennes sovrum, men ändå hade Buck Melburne trots sitt rykte som kvinnokarl som aldrig sa nej till en vacker kvinna, inte dukat under för lady Romaynes konster.

Betet hade varit alltför tydligt. Han kände motvilja mot att göra precis vad som väntades av honom i något som planerats in i minsta detalj, där han kände till det oundvikliga slutet.

– Förbannat också, jag vill jaga själv! hade han muttrat en gång när han lämnat hennes hus väl medveten om hennes inbjudan och hennes plötsliga vrede när han inte antog den.

Inget hade sagts men ändå visste båda att de såg på varandra som duellanter. Hon började ta till offensiven och försökte få fördel, tvinga honom in i ett hörn, men han kämpade inte för sitt liv utan för sin frihet.

Flammorna förtärde lady Romaynes brev och de blev till intet.

– Förbannade fruntimmer! sade lord Melburne. Männen borde vara utan dem!

Men trots all dramatik sov lord Melburne gott på natten. När han körde iväg följande morgon medan solen glittrade på hans perfekt ryktade hästar var han på ett förvånansvärt gott humör.

Det var en lättnad att komma ut ur London. Utan att tänka på det var man uppe för länge, drack för mycket och pratade för mycket strunt. Också ordduellerna vid spelbordet på Whites och den glittrande elegansen vid mottagningarna på Carlton House förlorade sitt intresse om man sett för mycket av det.

Det var ett nöje att veta att han körde de dyrbaraste och bästa hästarna som kunde finnas i ett stall, att hans nya faetong var lättare och smidigare än de prinsen av Wales hade och att han skulle få se Melburne igen.

Det fanns något i hans hem som alltid gladde honom, och trots att han inte besökte det så ofta han ville var det en tillfredsställelse att veta att det fanns.

Det stora huset som byggts om nästan helt av hans far hade ritats av bröderna Adam. Det stod på samma tomt som äldre och mindre exklusiva byggnader där generationer av Melburnes bott sedan den normandiska erövringen.

Som barn hade han älskat trädgården, buskarna, sjöarna, skogen, de vida åkrarna som sträckte ut sig över landskapet mot Chiltern Hills.

Melburne! Ja, detta var rätta tiden på året att besöka Melburne, nu när vårens under förvandlade trädgården till ett sagoland av blommor och dofter.

Det var nästan retsamt att tänka på att den egentliga orsaken till besöket var att han måste hälsa på sir Roderick Vernon. Det var hans närmaste granne och en vän till hans far. Sir Roderick hade hört till bilden under barndomen.

Det gick knappt en dag utan att sir Roderick och hans far hade följts åt till Priory. De två äldre männen hade diskuterat sina egendomar, grälat om gränserna, men var ändå goda vänner tills Bucks far dog vid sextiofyra års ålder.

Sir Roderick hade levt vidare, och lord Melburne räknade nu ut att han måste vara sjuttiotvå år. Han hade hört den senaste tiden att han var dålig, och kanske döende.

Då slogs han av dåligt samvete för att han inte tidigare rest till Priory som han ombetts att göra. Brevet var angeläget, men ändå hade det verkat obetydligt vid sidan av Liane och de många sällskapsplikter han hade.

Nu försökte han minnas brevet. De hade skrivits av en kvinna, någon han aldrig hört talas om – Clarinda Vernon. Vem var hon?

Sir Roderick hade ingen dotter, och när Buck senast besökte Priory hade bara den gamla funnits där. Han hade klagat över att Nicholas sällan lämnade London för att se till den egendom han skulle ärva.

Nicholas hade blivit en besvikelse för sin far. Han hade kommit i fel sällskap i London, och det var verkligen sällan hans far fick se honom. Och när han gjorde det gjorde han sitt bästa för att undvika honom.

Det fanns otrevliga historier om Nicholas uppförande, men lord Melburne kunde inte komma ihåg dem nu. Han visste bara att han inte längre brydde sig om sin barndomsvän. De hade faktiskt inte talats vid sedan de lämnat Oxford.

Vad hade kvinnan skrivit i brevet?

Min farbror, sir Roderick Vernon, är sjuk och önskar träffa Ers Nåd. Får jag be Er besöka honom så snart Ni har tillfälle?

Vördnadsfullt

Clarinda Vernon

Det hade inte sagt honom mycket förutom att den gamle var sjuk.

– Jag borde ha åkt förra veckan, sade lord Melburne till sig själv och skyndade på hästarna som om det inte fanns någon tid att förlora.

Han stannade inte på Melburne vilket han längtade efter utan körde direkt till Priory. Resan från London tog inte mer än knappt två timmar, och när han körde in genom de stora järngrindarna noterade han nöjt att hästarna klarat resan bra och att de varken var trötta eller svettiga.

Uppfarten var en allé av uråldriga ekar vars grenar möttes och bildade en tunnel. När han körde genom denna tunnel märkte lord Melburne plötsligt att någon mötte honom.

Det var en kvinna till häst, och han noterade nästan automatiskt att hon red mycket bra men ändå höll sig mitt på vägen och inte gjorde någon ansats till att rida åt sidan.

Till hans förvåning stannade hon plötsligt hästen och väntade på att han skulle komma fram till henne.

Hon satt och väntade på honom så övermodigt att det retade honom. Hon lyfte ingen hand, hon bara väntade. Han fick en vild impuls att bara köra vid sidan av vägen och förbi henne. Men som på ett outtalat kommandoord från henne drog han i tömmarna.

Långsamt red hon fram till honom och stannade bredvid honom. Vid första blicken blev han förvånad över att hon var så förtjusande. Han märkte också att hon var mycket omodernt klädd, men ändå framhävde den gröna sammeten hennes hys vithet.

Lord Melburne hade aldrig förr sett en kvinna med så vit hy, men när han såg på hennes hår förstod han. Det var rött på ett sätt, och på ett sätt guldfärgat – han visste inte vilket.

Han hade aldrig förr sett den färgen. Det var som mogen säd blandad med färgen från en flammande eld. Håret tycktes lysa i solskenet och det var omodernt kammat till en knut i nacken. Hon hade ingen hatt.

Hon var mycket liten, och lord Melburne märkte att medan hennes ansikte var litet och hjärtformat var ögonen enorma. Underliga ögon hos en rödhårig, för de var djupblå som ett stormigt hav i stället för brungröna som han hade väntat.

Hon är förtjusande, verkligen förtjusande, tänkte lord Melburne och han lyfte hatten mot flickan som utan att le sade:

– Är ni lord Melburne?

– Ja, det är jag.

– Jag är Clarinda Vernon, jag skrev till er.

– Jag fick brevet, sa lord Melburne.

– Jag väntade er förra veckan.

Det var en anklagelse som fick lord Melburne att stelna till.

– Jag är ledsen, men det gick inte att lämna London så hastigt, sade han.

– Ni hinner fortfarande, svarade hon.

Han höjde ögonbrynen.

– Jag måste tala med er ensam.

Han tittade förvånat på henne, de var ju redan ensamma. Så kom han att tänka på hästskötaren bakom honom i faetongen.

– Jason, gå fram och håll hästarna, sade han.

Hästskötaren hoppade ner på marken och gick fram till hästarnas huvuden.

Därefter hoppade också lord Melburne ner på marken. Det kändes skönt efter att ha suttit stilla så länge.

– Och er häst? frågade han. Ska Jason hålla den också?

– Kingfisher går inte sin väg, svarade hon och innan han hann hjälpa henne att sitta av hade hon gjort det med en sådan lätthet att det verkade som om hon flöt ur sadeln.

De började tillsammans gå uppför vägen under skuggan av de gröna ekarna. Hon var verkligen liten. Och hennes midja var så smal att han föreställde sig att man kunde nå runt den med händerna – om man nu var så illa uppfostrad att man gjorde det. Han märkte att han log vid tanken.

Clarinda Vernon stannade under en av ekarna.

– Jag var tvungen att tala med er innan ni träffade min farbror, sade hon, och nu märkte lord Melburne att hon var nervös.

– Är han sjuk? undrade lord Melburne.

– Han är döende, svarade hon. Jag tror att han bara hållit sig fast vid livet för att få träffa er.

– Om ni förklarat er närmare i brevet skulle jag kommit fortare.

– Jag ville inte be Ers Nåd försaka nöjena i London om det inte var absolut nödvändigt.

Hennes röst var lätt ironisk vilket fick lord Melburne att se förvånat på henne. Det blev en liten paus innan hon fortsatte.

– Det jag kommer att säga är kanske lite svårt för er att… förstå. För min farbror är det av yttersta vikt att ni går med på det han begär.

– Och vad vill han?

– Min farbror gör sin son, Nicholas, arvlös. Han lämnar Priory till… mig. Och eftersom det är så viktigt för honom, och för att han är döende, har han bara en tanke i huvudet.

– Och den är?

– Att ni ska… gifta er med… mig.

Nu gick det inte att ta fel på hennes nervositet och färgen steg i hennes ansikte. En stund var lord Melburne alltför förvånad för att kunna säga något.

– Allt jag ber er om är att ni ska gå med på detta, fortsatte Clarinda innan han hann säga något. – Farbror Roderick är kanske död i morgon. Säg inte emot honom, gör inte så att han blir bekymrad, gå bara med på det han ber om. Det gör honom lycklig och det kommer inte att betyda något för er.

– Jag tror inte detta är något jag kan besluta så här plötsligt, började lord Melburne som för en gångs skull hade svårt att finna ett svar.

Då såg Clarinda Vernon upp på honom med ett uttryck som bara kunde beskrivas som våldsamt hatiskt.

– Ers Nåd, ni behöver minst av allt vara rädd för att jag skulle hålla fast vid ert löfte efter min farbrors död, sade hon. Jag försäkrar er att jag inte skulle vilja gifta mig med er om ni så vore den sista mannen på jorden.

Hennes låga röst var så uttrycksfull att orden tycktes vibrera mellan dem. Och innan lord Melburne ens hann samla sig eller finna ett svar hade Clarinda visslat.

Hennes häst kom lydigt och hon satt vigt upp och galopperade mot Priory som om djävulen var efter henne.

Andra kapitlet

Sir Rodericks trötta röst tystnade och han somnade. Hans läkare böjde sig framåt, kände på pulsen och sade lågt till lord Melburne:

– Han sover några timmar nu.

– Jag kommer tillbaka senare, sade lord Melburne.

Tyst gick han ut ur rummet. Till sin förvåning fann han en betjänt utanför dörren med örat mot nyckelhålet.

När han fick syn på lord Melburne stirrade han på honom ett ögonblick, vände sedan och rusade iväg därifrån så fort benen kunde bära honom.

Lord Melburne höjde ögonbrynen och gick långsamt nerför trappan. När han kom till hallen tvekade han och en butler kom emot honom.

– Miss Clarinda är i salongen, Ers Nåd.

– Tack, sade lord Melburne.

Han gick mot salongen och märkte under vägen dit att huset var skamfilat och i stort behov av en uppfräschning. En del gardiner var trådslitna, och trots att vissa tavlor var ytterst värdefulla var tapeterna gamla och dåliga och en del möbler redo för omklädsel.

Clarinda satt vid ett skrivbord. Solen sken in genom fönstret och fick håret att lysa som eld.

När lord Melburne kom in reste hon sig. Hennes blå ögon var både hatfulla och vaksamma. Samtidigt såg hon frågande ut.

– Er farbror har somnat, förklarade lord Melburne.

– Har ni lovat det han… bad om?

Det verkade som om hon inte kunde hålla tillbaka frågan.

– Vi har diskuterat saken, svarade lord Melburne.

Han märkte hur hon slappnade av som om hon varit rädd för att han skulle vägra gå med på det. Buck gick mot eldstaden.

– Ni är inte sir Rodericks niece, om jag förstått rätt? frågade han.

– Nej, svarade hon. Min mor var först gift med kapten Patrick Wardwell vid Grenadjärgardet. Han dog i strid innan jag var född. När min mor gifte sig med sir Rodericks bror adopterade han mig och jag fick byta namn till Vernon. Jag betraktade honom som min far, och eftersom de inte fick några barn tror jag han såg på mig som på en dotter.

Hennes röst mjuknade medan hon talade och lord Melburne lade märke till att den lät musikalisk.

Hon hade bytt från sin nötta gröna riddräkt till en enkel muslinklänning, trådsliten på grund av många tvättar. Men ändå var hon helt förtjusande att se på.

Det fanns ingen anledning att kamma hennes lockiga hår i en modern frisyr. Det ramade pikant in hennes lilla ansikte och han lade märke till att hennes ögonfransar underligt nog var svarta. Kanske hade hon lite irländskt blod i sig.

– Jag har något här som Ers Nåd måste godkänna, sade Clarinda sedan skarpt som om hon var arg för att han fått henne att tala så varmt om sin adoptivfar.

Hon tog ett papper från skrivbordet och gav honom.

– Vad är det? frågade lord Melburne innan han sett det.

– En försäkran, svarade hon. Så att ni inte ska vara rädd för att tvingas in i ett äktenskap.

– Så ni tror att jag är rädd för det? frågade han med en plötslig glimt i ögonen.

– Jag är inte intresserad av Ers Nåds känslor, svarade Clarinda kallt. Jag vill bara än en gång säga att jag går med på detta för att min farbror, som gjort så mycket för mig, ska få dö lycklig.

– Sir Roderick är mycket orolig för egendomen, anmärkte lord Melburne.

– Det är allt han tänker på, allt han bryr sig om och älskar, sade Clarinda nästan hett. Hans son har svikit honom. Kan ni inte förstå att det blir en plåga för honom att dö och se sitt livsverk förstöras? Och om jag har förstått saken rätt har han känt Ers Nåd sedan ni var pojke.

Hon sade det sista som om hon inte kunde förstå hur någon kunde bry sig om en sådan som han. Det ryckte lätt i lord Melburnes mungipa när han såg ner på papperet hon gett honom.

Jag, Clarinda Vernon, svär att under inga som helst omständigheter kräva av lord Melburne att han ska ingå äktenskap med mig efter min farbrors, sir Roderick Vernon, död. Detta skriver jag under torsdagen den 2 maj, 1802.

Under fanns Clarindas namnteckning och under det två underskrifter av vittnen. Hon såg hur lord Melburne tittade på dem och tillade

– De såg endast när jag skrev under.

– Detta är mycket affärsmässigt, höll lord Melburne med om. När jag talar med er farbror igen ska jag gå med på hans önskemål, men innan dess vill jag veta varför ni tycker så illa om mig.

Färgen steg i Clarindas ansikte.

– Det är något jag inte vill tala om, Ers Nåd.

– Då kan ni säga att ni har uttryckt era känslor så tydligt att jag bör få en förklaring, gav lord Melburne tillbaka.

– Jag anser det onödigt… började Clarinda, men just då öppnades en dörr och en man kom in i rummet.

Han var mycket ung men klädd enligt senaste modet med kragen vid kinderna, kravatten elegant knuten och håret så utsökt kammat att det måste tagit honom timmar.

Han gick tvärs över rummet och juvelerna gnistrade på västknapparna. Han lyfte Clarindas hand till sina läppar.

– Jag tog med några blommor, sade han och räckte fram en bukett.

– Orkidéer! utbrast Clarinda. Så utsökt.

Den unge mannen log.

– Jag var tvungen att stjäla dem när far inte såg på. medgav han. Du vet hur han bevakar sitt orkidéhus.

– Julien, du skulle inte tagit dem! utropade Clarinda.

Då kom hon att tänka på sina plikter och vände sig mot lord Melburne.

– Får jag presentera mr Julien Wilsdon, Ers Nåd. Julien, detta är lord Melburne, vår granne, som du väl vet.

Den unge mannen hade uppenbarligen inte sett lord Melburne när han kom in i rummet, han hade bara haft ögon för Clarinda. Nu stirrade han nästan som om han inte trodde sina ögon på lord Melburne.