Framsida

Maj Bylock

Häxbrygden

SAGA Egmont




Till

Erik, Johan, Christian,

Anna, Daniel, Caroline och Mikael

I

Ulv lägger ifrån sej fjäderpennan och börjar läsa igenom brevet som han håller på att skriva. Då hörs en kraftig smäll mot fönsterrutan. Vem kan det vara? Det är ju mitt i natten.

Han blåser snabbt ut ljuset och reser sej. I hastigheten råkar han knuffa till sitt bläckhorn och bläcket skvalpar ut. En stor, mörkblå fläck sprider sej över brevet som var nästan färdigskrivet.

Ulv märker ingenting. Han lutar pannan mot den kalla glasrutan och skärper blicken. Där ute är det nästan ljust. Fullmånen slösar med sitt sken bland trädgårdens rosensnår och äppelträd. Men någon människa kan han inte upptäcka.

Han skyndar sej till ytterdörren och skjuter upp den på glänt.

– Är det någon där?

Ingen svarar. Det måste vara någon som skojar med honom. Förargad går han tillbaka in.

Jag skriver färdigt brevet, och sedan går jag och lägger mej, tänker han. Vad jag var dum som släckte ljuset! Om jag börjar krafsa i askan efter glöder väcker jag nog Fiskar-Britta, och hon behöver sova. Vi ska ju ut redan i gryningen och vittja nät. Kanske jag kan klara mej med ljuset från månen?

Han skjuter fram brevet så att det ligger i ljusstrimman som faller genom fönsterrutan. Då upptäcker han bläckfläcken. Den har redan spritt sej över halva papperet.

– Nu blir jag tvungen att skriva om alltihop igen, suckar han besviket. Men det får vara tills i morgon. Jag måste sova om jag ska orka allt som jag ska hinna då.

Det är bra mycket. Ulv ska inte bara hjälpa Britta att vittja nät. Han glömmer bläckfläcken och ler förväntansfullt när han drar fällen över huvudet.

I morgon … Då börjar allt det nya. Det som han har väntat på så länge.

Just när han ska somna minns han smällen mot fönsterrutan, och han blir klarvaken. Tänk om det inte var någon som ville skoja med honom? Det kanske var ett varsel?

Varsel brukar höra samman med sådant som är ont. Det kanske har hänt mor och far något farligt där hemma? Eller var det någon sorts varning inför den långa resan Ulv ska ut på?

Han ryser till där han ligger, och han kan inte somna förrän månen har hunnit bra långt på himlen. Och när han äntligen somnar sover han oroligt. Sömnen blir fylld av drömmar.

Ulv tycker att han rider genom mörka skogar, där stigmän lurar bland träden, beredda att hoppa ner och överfalla den som vågar färdas där.

Han tycker att han rider över stora myrar, där vita älvor vill locka honom ut bland tuvorna. Ut dit där gyttjan obönhörligt suger till sej både ryttare och häst.

Till sist tycker han att han rider genom en våldsam snöstorm. Hästens hovar halkar mot isiga klippor och stigen snöar igen så snabbt att han inte längre ser vart han ska rida.

Ulv kastar sej i bädden och vaknar, het och svettig. Då förstår han att det är gamla resor som spökar i hans huvud.

Den här resan ska bli annorlunda, tänker han. Jag ska få sitta som en herreman på mjuka dynor i en åkvagn. Ända till Uppsala, staden där de lärda finns. Dit vill jag hellre resa än till världens ände.

Ulv kurar belåtet ihop sej under fällen. Han hade nog aldrig fått resa dit om inte den där olyckan hade hänt för några veckor sedan.

Det var vid kyrkan som måste byggas om. Ett stenblock råkade falla ner och riva med sej byggnadsställningen. Några av arbetarna blev dödade och många skadade.

Ulv var i närheten och såg vad som hände. Men barberaren som brukar ta hand om sjuka fanns inte där. Medan Ulv väntade att någon skulle hämta honom började han själv hjälpa dem han kunde.

Barberaren kom aldrig dit, så Ulv blev tvungen att klara allting själv.

Som tur var fick jag låna hans kniv och såg, tänker Ulv. Jag gjorde vad jag hade lärt mej av fältskären i kriget. Och mycket har jag ju fått lära mej av mor. Salvorna och medicinerna jag hade hemma i Fiskar-Brittas stuga fick jag verkligen användning för.

Människorna i staden ville gärna tacka Ulv för det han hade gjort för alla dem som hade blivit skadade vid olyckan. Därför samlade de ihop pengar så att han ska få resa till Uppsala och bli en riktig doktor.

Det vill jag helst av allt i hela världen, tänker Ulv. För jag vill inte bli tvungen att bota sjuka i smyg som mor. Om man inte har tillstånd kan man bli dömd som häxa. Det blev gamla Ylva, hon som lärde mor att bota. Hon slapp bli halshuggen och bränd på bål, men häxprovet tog död på henne. Det där ska aldrig få hända mej.

Ulv gäspar och somnar om. Men han får inte sova länge. Natten är snart förbi. Månen bleknar allt mer och lämnar himlavalvet åt solen, som röd och nymornad stiger upp bortom Lagberget i öster.

Fiskar-Britta blåser liv i glöderna på härden. Morgonen är kylig. Det har nog varit nära frost i natt. Ulv och hon kan behöva få i sej en skvätt varm välling innan de ger sej ut med båten.

Hon skakar pojken vaken men han går ännu som i sömnen när han kliver ut i gräset. Klarvaken blir han inte förrän Fiskar-Britta böjer sej ner och nappar åt sej något grått som ligger under fönstret.

En fladdermus. Ulv hade gärna velat ha den själv. Fladdermusvingar, krossade i mortel, gör nytta i många mediciner, och de är svåra att få tag i.

Men Britta har redan stoppat fladdermusen i sin ficka, för fladdermöss ger nästan lika god fiskelycka som dödingsben.

Ulv säger inget. De kan behöva fiskelycka. Vädret är ännu klart men hösten är här på allvar. Kanske det här blir sista fisketuren? Det Britta får i näten den här morgonen kanske måste räcka länge.

Vem vet? Det kanske inte blir någon fisketur igen förrän till våren?

Till våren …, tänker Ulv. Då är jag långt, långt borta.

Han skjuter ut den tunga båten och böljar ro. Så minns han hur rädd han blev för den där smällen mot fönstret. Han skrattar till. Smällen var säkert inget varsel. Den kom nog bara från den vilsna fladdermusen.

Fast … säker kan man ju aldrig vara.

II

Fladdermusen ger verkligen fisketur.

Nätet är fullt av abborre och braxen, och i ryssjan plaskar fyra feta, mörkgröna gäddor. Innan kvällen ska de trona på var sitt middagsbord och ätas med skirat smör och riven pepparrot.

Fiskar-Britta är belåten när hon hugger tag i de sprattlande fiskarna. I kväll ska hon kunna stoppa undan några blanka slantar i krukan bakom skorstensmuren.

När Ulv har hjälpt Britta att dra den tunga korgen med fisk bort till torget skyndar han sej hem. Han måste få brevet färdigt. Långsamt och noggrant präntar han så fint han kan:


”Kära mor och far!

Ännu en gång måste jag resa ifrån er. Men den här gången ska jag varken koka guld eller ge mej ut i kriget. Jag reser till Uppsala för att studera, för jag vill bli en riktig doktor.

Jag skickar med lite bärnstensolja, spansk fluga och det som blev kvar i burken med Teriak. Resten gick åt när jag försökte bota de skadade efter olyckan vid kyrkan. Använd medicinerna, mor. Själv kan jag säkert skaffa mer den dagen det behövs.

Jag tänker också försöka ta reda på vad som finns i Teriaken. När jag är färdig med mina studier kommer jag tillbaka hit.

Med hälsningar till Er båda och till Kastanj.

Ge honom en klapp på mulen från Er son Ulv.”


När Ulv har skrivit färdigt sätter han genast undan bläckflaskan. Han tänker inte ta risken att välta ut bläcket en gång till.

Kastanj …

Ulv längtar mer efter hästen än efter mor och far. Ja, han skulle hellre vilja skumpa i den hårda sadeln hela den långa vägen till Uppsala än sitta på mjuka dynor i en åkvagn.

Men Kastanj hör hemma hos mor och far, och far behöver hästen i arbetet på gården. Han har redan fått avstå från den alldeles för länge.

Den gången tog jag hästen utan lov, tänker Ulv och rodnar. Jag hade bara tänkt stanna borta några dagar men det blev mer än ett år. Det var förresten bra nära att det hade blivit för alltid.

Först följde jag med brukspatron till Stockholm. Det var bra mycket längre än jag hade kunnat tro. I Stockholm spelade jag tärning med skojaren Sigge Sinkadus. Han fuskade förstås och spelade av mej hästen.

Jag trodde att han sålde Kastanj som krigshäst till Karl den tolfte, och för att försöka få min häst tillbaka tog jag värvning och blev soldat.

Ulv suckar och vickar på sin ena fot. Den värker ännu och är sned.

Halt blev jag, tänker han. Men ändå hade jag tur. Livhanken har jag i behåll och Kastanj fick jag tillbaka.

Ulv hade med sej något annat också den gången han kom hem från Stockholm. Burken med Teriak. Och han kan inte låta bli att skratta när han tänker på hur han fick tag i den.

Det var i askan efter Stockholms största apotek. Ulv hade arbetat där en tid innan han gick ut i kriget. Han hade kommit över ett guldrecept, men apotekarn hade tagit det utan att ge honom ett enda öre i betalning.

När Ulv såg resterna av apoteket förstod han att apotekarn hade försökt göra guld. Istället blev det rök och aska. Det enda som hade klarat sej var burken med Teriak. Ulv tog den som betalning för guldreceptet.

Den som kan göra Teriak behöver inte göra guld, tänker Ulv. För Teriak kan bota allt. Jag vet att det finns mumiepulver, paddsten och krossad människoskalle i den. Men det finns mycket annat också. Jag ska nog lura ut vad det kan vara. Bara jag blir en riktig doktor, så …

Några av köpmännen i Karlstad ska till Stockholm, och de har lovat att Ulv ska få följa med en del av vägen i deras vagn. Sedan ska Ulv åt annat håll. Då får han försöka resa med någon annan.

Ännu dröjer det någon vecka innan de ska ge sej iväg. Tiden behövs, för Ulv behöver rustas upp. Han kan ju inte se ut som en trasig bonddräng när han ska börja läsa vid universitetet.

Skräddaren har lovat att sy honom en jacka och två par byxor. Skomakaren har tagit mått på både skor och stövlar.

En av dem som hade skadats svårast i olyckan vid kyrkan var tunnbindarens son. Tunnbindaren är säker på att det är Ulvs förtjänst att pojken överlevde. Som tack har han gett Ulv två skjortor och strumpor av mjuk, varm ull.

De pengar som människorna i stan har samlat ihop till Ulv har borgmästaren tagit hand om. De ligger i en börs och den är alldeles full av blanka silverdaler.

– De skulle räcka till en häst, säger Ulv längtansfullt till Fiskar-Britta när han har räknat dem. Inte en vanlig krake utan en stor, brun hingst. En sådan som Kastanj.

Ulv köper ingen häst. Det är bra mycket de där pengarna ska räcka till. Rum, mat och böcker. Och de ska räcka länge. Högtidligt sätter sej han och Fiskar-Britta och syr en innerficka i den nya jackan. Där gömmer Ulv varenda daler.

När Fiskar-Britta biter av tråden säger Ulv:

– Vi måste sy en ficka på andra sidan också.

Vad den ska vara till får inte ens Britta veta. Där ska Ulv gömma en bunt med hemliga recept. Bra många timmar har det tagit att skriva ner dem.

Några av recepten lärde han sej av apotekaren i Stockholm. Andra har han fått av mor. Men de flesta är mycket, mycket gamla. Dem har han läst i Ylvas svarta trollbok, och den är för alltid borta.

Ulv svettas när han minns hur trollboken försvann. Han hade tagit den utan att fråga ur mors kista uppe på vinden. En kväll när han lutade sej över elden råkade han tappa boken, och den försvann i en sky av gnistor.

Ulv syr fast två band så att han kan knyta ihop fickan där han ska ha sina recept. De måste ligga säkert. Fram till den dagen han har lärt sej göra Teriak kan han behöva dem.

När fickorna är färdiga får han brått, för det är dags att gå till skolan. Läsa och skriva kan han något så när. Det har mor lärt honom. Men det han kan ska inte räcka långt.

Vid universitetet talar man både svenska och latin. Därför har en av magistrarna i skolan lovat att lära Ulv så mycket han hinner innan Ulv ska resa.

Timme efter timme sitter Ulv och magistern och tragglar det underliga språket. Ulvs ögon svider och orden krälar som maskar över bokens sidor. Usch, det är svårt. Ändå kan han en del av orden förut, för de stod skrivna på apotekarns burkar.

Till sist blir allt ett enda sammelsurium. Ulv stönar och undrar vad han har gett sej in i. Det känns bra frestande att slänga boken i väggen och springa därifrån. Att lämna staden och allt det krångliga. Ge sej tillbaka till de tysta skogarna, hem till Kastanj.

Så minns han Teriaken och tar nya tag. Han tänker inte ge sej.

III

Ulv tänker inte ge sej.

Den dagen resan ska börja är en tisdag, för resor som börjar på en måndag slutar aldrig bra. Just när Ulv står och knäpper skjortan bankar det på dörren. Där utanför står slaktaren och bagaren.

– Här, säger de och lägger en saltrökt skinka och några doftande brödkakor på Fiskar-Brittas bord. Vi tänkte att pojken kunde behöva lite att tugga på de första dagarna.

– Det här räcker nog ända fram till jul, skrattar Ulv, och packar belåtet ner skinkan och bröden ovanpå kläderna i resekistan.

Kistan blir tung och en av grannarna hjälper honom att bära den till torget, där åkvagnen redan står klar. Kusken surrar ordentligt fast kistan på vagnstaket bredvid de andras nattsäckar och koffertar.

När Ulv klättrar in i vagnen dunkar hjärtat värre än trummorna i Karl den tolftes armé. Hela hans inre är i uppror. På samma gång som han vill resa vill han stanna kvar.

Vagnen är stor och sätena bekväma. Han makar sej tillrätta i det ena hörnet. Det enda som inte känns riktigt bra är jackan. Den är för trång, för Ulv har stoppat ner så mycket i fickorna.

Förutom pappersbunten med de hemliga recepten och börsen med alla pengarna har han pressat ner ett stycke fläskpannkaka, tre röda äpplen och sin latinbok.

Pengarna och recepten vågar han inte släppa ifrån sej. Och matsäcken måste han kunna komma åt. Latinboken har han inte heller kunnat packa ner i kistan. Han tänker passa på att läsa under den långa resan.

Nu klatschar kusken med piskan och vagnen rycker till. Genom det lilla vagnsfönstret skymtar Ulv Fiskar-Brittas väderbitna ansikte. Hon ser bra ensam ut, gamla Fiskar-Britta.

Mor har berättat hur det var den gången Ulv skulle födas. Innan mor och far hade hunnit gifta sej hade farmor upptäckt att mor hade Ylvas trollbok gömd på vinden. Hon hade skrikit att mor var en häxa och kört iväg henne från gården.

Mor gav sej av till stan. Hon trodde att hennes syster Tuija bodde där och kunde hjälpa henne. Men inte hittade hon Tuija. Och eftersom hon var med barn utan att vara gift ville ingen ha med henne att göra.

Den enda som brydde sej om henne var Fiskar-Britta, och Ulv blev född i hennes lilla stuga. Så småningom gick mor ändå tillbaka hem till far. De struntade i farmor och gifte sej mot hennes vilja.

Men farmor kunde aldrig tåla varken mor eller Ulv. Hon kallade Ulv för häxpojke och gav honom ett tjuvnyp så ofta hon kom åt.

Då är det annorlunda med Fiskar-Britta, tänker Ulv. Hon har inga egna barn men älskar mej som om jag vore hennes egen pojke.

Ulv vet att det är en tår som Fiskar-Britta torkar bort, när hon drar förklädessnibben över kinden. Själv har han en klump i halsen som är svår att svälja ner.

Det är nog vällingen jag åt till frukost, tänker han och plockar fram sin bok.

Börjar han läsa genast, så slipper han se hur staden försvinner bakom honom i morgonljuset.

Det hjälper inte. Ulv kan inte låta bli att titta på de välbekanta husen. Bagarens bod med kringlan som dinglar över porten. Slaktarens, där ett oxhuvud glosögt stirrar ner mot dem som går förbi. Skomakarboden med den förgyllda stöveln som alltid knirkar så sorgligt när det blåser.

Fast han sitter inne i den skramlande vagnen upplever han alla stadens ljud och dofter. Till sist nickar han ändå till och somnar. De andra männen i vagnen har styrkt sej med en slurk brännvin inför resan. Snart snarkar också de.

När Ulv vaknar är staden för länge sedan borta och han är inte ledsen längre. Han känner sej istället som en fågel som just har lyft från grenen och flyger mot det blå. Mot något nytt och härligt.

Han gläder sej åt allt som väntar och börjar fundera över vad som ska hända när han kommer fram.

Först hyr jag mej ett rum, bestämmer han. Ett rum där solen skiner genom fönstret. En bädd med mjuka bolster ska där finnas. Ska jag kunna läsa or dentligt behöver jag ha en stol och ett stadigt bord. Och så forstås en eldstad där jag kan tända brasa. Det är ju vinter snart.

– Jag tänker inte sova i en vrå under en boddisk som jag gjorde när jag var lärpojke på apoteket, fnyser han för sej själv. Eller på öppna marken som i kriget. Eller på jordgolvet i stickig halm. Jag är ju snart en riktig herreman.

Belåtet hugger han tänderna i ett av sina äpplen och bläddrar fram den rätta sidan i sin bok. Hans nya liv har börjat.

Resan blir lugn och skön. Köpmännen pratar med varandra om varor som de har att sälja och om vad de tänker köpa. På kvällen stannar de vid ett värdshus där de ska ligga över.

Men natten blir inte riktigt som Ulv har tänkt. När köpmännen och några officerare har fått sina bäddar finns bara golvet kvar att sova på. Där måste resten av gästerna trängas och samsas om ett fång stickig halm.

Som tröst bjuder köpmännen Ulv på kvällsmat. Grönkålssoppa med fläsk.

– Här, säger de och skjuter fram ett ölstop över bordet. Ta några djupa klunkar, så sover du gott i halmen.

Men Ulv blir inte sömnig, bara pratsam. Han börjar skryta om att han ska bli herreman. Och han är minsann ingen fattiglapp.

– Jag har mer pengar än sex soldater får som avgångspenning när de har slutat i armén.

Stolt klappar han sej över fickan.

Alla ska ge sej av redan i gryningen och det blir tidigt tyst. Hönsen har redan somnat på sin pinne uppe under taket, och vakthunden sträcker snörvlande ut sej i värmen intill brasan.

Det blir som köpmännen har sagt. Ulv somnar snart på det hårda golvet. Men när det är som mörkast vaknar han. En hand smyger sej in under jackan och börjar försiktigt treva ner mot fickan.

Ulv lyckas gripa tag runt en knotig handled. Den vrider sej genast loss. Han tappar taget och skriker till. En mörk gestalt försvinner ut i natten.

– Börsen är borta!

Hönorna flyger kacklande ner från sin pinne. Vakthunden börjar skälla. När värdshusvärden äntligen får eld på ljuset i staken är tjuven för länge sedan borta.

Då börjar hunden nosa på något brunt i halmen. En mus? Nej, börsen. Inte ett enda mynt är borta. Ulv gömmer den snabbt i fickan och vågar inte sova mer den natten.

Resten av resan tänker han bara dricka vatten och han ska hålla tyst om pengarna.

Ända tills nu har hösten varit vacker. Naturen har lyst av klara färger, men efter hand bleknar de bort. Marken täcks av ruttnande löv som dämpar skramlet från hjulen. Ulv färdas genom en dimmig drömvärld i granskogsgrönt och grått.

När han kommer fram till den plats där han är tvungen att byta vagn har han tur. Redan nästa dag kommer en vagn som ska mot Uppsala.

Ulvs nya ressällskap är några glada herrar. De pekar på Ulvs fot och frågar vad han har sparkat på.

Ulv svarar inte. De skulle bara veta … Men han vill ingenting berätta. För honom är kriget ännu en kuslig mardröm som han försöker glömma.