Framsida

Barbara Cartland

Den spelgalne hertigen

SAGA Egmont




Kapitel 1

När Cleona Howard red den långa vägen till herrgården Hall, undrade hon vad det var, som fått hennes väninna att skicka ett så angeläget meddelande.

Stalldrängen hade kommit, innan någon i prästgården hade stigit upp, och jungfrun, en fryntlig bondflicka, som sov som en stock, hade vaknat först sedan stalldrängen hade kastat flera nävar grus på fönstret.

Hon rusade in i Cleonas rum med blusen felknäppt och utan förkläde.

– Unge Jarvis från herrgår’n är här, miss, flämtade hon fram efter att ha sprungit uppför alla trapporna till Cleonas sovrum.

Cleona tog den ganska skrynkliga lappen från flickan och läste de få raderna på den.

– Tack, Rosie, sa hon. Be Jarvis säga till miss Mandeville, att jag kommer så fort jag kan.

När hon klädde sig, hörde hon klappret från hovarna på gården, och hon tittade ut genom fönstret just lagom för att se hästen försvinna på den dammiga vägen. En av Sir Edwards grå hästar, konstaterade hon, och hon kände ett lätt sting av avund över att unge Jarvis skulle ha en så fin häst, medan hon själv fick rida till Hall på gamla Betsy, som aldrig kunde övertalas att gå fortare, än hon själv ville.

Men avunden försvann fort, och när Cleona red upp till den pampiga ingången till Sir Edwards hus, föll det henne inte in, att jämföra väninnans luxuösa omgivningar med den förfallna och obekväma, gamla prästgården.

– Åh, vad skönt att du kom, Cleona, utropade Leonie med darrande röst. Hon verkade rädd, och Cleona lade armen om axlarna på sin väninna för att lugna och trösta.

Det skilde bara några dagar i ålder mellan dem. När ladyn på godset och kyrkoherdens fru, vilka var djupt fästade vid varandra, väntade barn, hade de beslutat, att om båda barnen var flickor – vilket vore olyckligt – skulle de få samma namn.

Cleona Mandeville, som varit klädd i brysselspetsar, och Cleona Howard, som haft en enkel dopklänning av linne, hade döpts sida vid sida. Men det hade varit alltför besvärligt att kalla båda flickorna vid samma namn, så när Cleona Mandeville läspande kallat sig Leonie vid ett års ålder, hade hon fått behålla det namnet, och så var det problemet ur världen.

– Vad är det, Leonie? undrade Cleona. Har det hänt något?

– Jag måste berätta något fruktansvärt viktigt, svarade Leonie. Men vi kan inte prata här.

Hon tittade över axeln mot den breda, utsirade trappan, som om hon väntade att få se ansikten kika fram mellan spjälorna, men Cleona kunde inte se någon.

– Kom med här – fort!

Leonie lade sina små fingrar i Cleonas varma hand och ledde henne genom den stora salongen och ut genom den stora glasdörren till gräsmattan.

Cleona förstod genast, vart de skulle gå – till lusthuset, ett grekiskinspirerat hus, som hon och Leonie gjort till sitt eget, när de var små. Där hade de sina leksaker. Där viskade de fram sina hemligheter och planerade äventyr, som ofta ledde till, att de blev utan kvällsmat och fick lära sig långa stycken ur Virgilius eller nästa söndags högmässotext utantill.

Leonie gick så fort, att det var omöjligt att prata medan de gick. När de kom in i lusthuset, stängde hon snabbt dörren.

– Jag dör av nyfikenhet! utropade Cleona och kastade sig ner på en av de stolar, som Leonie fyllt lusthuset med.

– Cleona, du måste hjälpa mig! utbrast Leonie.

– Naturligtvis, men du måste tala om vad som hänt, svarade Cleona. Jag har aldrig sett dig så upprörd och du är vit som ett lakan. Du är väl inte sjuk?

– Jag har varit uppe hela natten, svarade Leonie. Jag skrev lappen till dig vid femtiden och jag väntade på gården, när Jarvis kom till arbetet.

– Men varför kom du inte själv? Du vet, att om du har det besvärligt, så blir mamma bara glad över att få hjälpa dig.

– Ja, jag vet, svarade Leonie snabbt. Men jag var tvungen att prata med dig ensam först, och jag var rädd, att någon kunde höra oss hos er.

– Höra vad? undrade Cleona. För guds skull, Leonie, kom till saken nu! Det måste vara något hemskt, som har upprört dig så.

– Det är inte precis hemskt – men på ett sätt är det det ändå, svarade Leonie osammanhängande och gick fram till sin väninna, och tog hennes händer.

– Svär vid allt du äger, Cleona, att du kommer att hjälpa mig och att inte ett ord av detta ska komma över dina läppar.

Det var en gammal ed de hittat på som barn, och Cleona log när hon hörde den.

– Jag svär vid allt jag äger och högaktar, och må jag dö i långsam plåga, om jag bryter mitt löfte.

Leonie suckade lätt, som om hon varit rädd för att Cleona inte skulle vilja hjälpa till. Sedan sänkte hon rösten till en viskning.

– Jag ska gifta mig med Patrick O’Donovan.

Cleona ryckte till.

– Patrick O‘Donovan! utropade hon. Men jag har inte sett honom på månader!

Leonie såg lite förlägen ut.

– Oh, Cleona, jag avskyr att behöva säga det, men jag måste. Jag vill inte såra dig genom att berätta hur jag har fört dig bakom ljuset, men nu är det för sent att säga något annat än sanningen. Jag har träffat Patrick, men vi vågade inte låta någon annan få veta det. Därför träffades vi i skogen, när jag kunde smita ifrån miss Banting, ibland blev det till och med på natten.

– Hur kunde du! utropade Cleona. Tänk om din pappa fått veta det!

– Pappa hotade med att skjuta Patrick, om han någonsin fick se honom här igen, sade Leonie. Men jag var tvungen att träffa honom, jag var tvungen! Jag älskar honom, och nu tänker jag rymma och gifta mig med honom.

– Men det går inte! utropade Cleona. Du kan inte gifta dig utan din pappas tillstånd, förrän du fyllt tjugoett. Ingen av oss är ju mer än arton!

– Jag vet, sade Leonie otåligt. Men det är bara i tråkiga England, som lagen är sådan. Patrick och jag ska resa till Irland.

– Till Irland? upprepade Cleona dumt.

Leonie nickade.

– Vi har förberett allt för att resa i morgon. Kära Cleona, förlåt mig! Du måste ha blivit sårad nu, men jag vågade inte anförtro mig åt dig. Patrick sade, att hemligheten inte var säker, om vi inte behöll den för oss själva.

– Så han tar med dig till Irland? undrade Cleona.

– Ja, till sin familj. Vi kan gifta oss där, och jag kan gå med i hans kyrka. Om Patrick är katolik, vill jag också vara det.

– Leonie, du kan inte göra något sådant, sade Cleona och satte händerna för ansiktet. Det tar död på Sir Edward!

– Det är mycket troligare, att pappa tar död på mig, när han får tag på mig, svarade Leonie. Han har sagt, att han hellre ser mig död och begraven än gift med en katolik. Du vet ju, att det är det enda han har emot Patrick.

– Han trodde också, att Patrick var ute efter din förmögenhet, anmärkte Cleona.

– Dumheter! svarade Leonie. Patricks familj är kanske inte rik – det är få irländare – men de har egen jord och ett stort slott och massor med andra hus. Jag bryr mig förresten inte om, om han har några pengar, jag älskar honom ändå.

– Och skulle han älska dig utan pengar? undrade Cleona.

Hon blev förvånad över att se, hur väninnans ansikte förändrades till något lysande och mycket vackert.

– Jag vet, att han skulle det, svarade Leonie mjukt. Patrick skulle älska mig, om jag så vore barfota. Och jag kommer verkligen inte att kunna ta mycket med mig. Pappa kommer att stryka mig ur testamentet, men han kan inte hindra mig att få de pengar som skrevs på mig när jag var barn, fast jag kan inte få dem innan jag är tjugoett. Men det spelar ingen roll, Cleona. Allt jag vill är att få vara med Patrick, att få vara hans hustru, att få leva i fred med honom. Jag längtar inte efter fester, bjudningar, baler eller att göra allt det, som jag en gång trodde var viktigt.

– Tror du inte, att du så småningom skulle kunna övertyga Sir Edward om, att Patrick skulle bli en bra svärson? undrade Cleona tveksamt, mer för att hon kände att det var rätt att säga det än att hon trodde det var möjligt.

– Du vet, hurdan pappa är, när han har beslutat sig, svarade Leonie. Han får ett av sina raseriutbrott, bara han hör Patricks namn. Han var så arg över att Patrick friat, att jag trodde han skulle piska upp oss båda, som han hotade att göra. Till och med Patrick var rädd för att pappa skulle ge sig på mig. Det är därför vi träffats i hemlighet.

– Men hur ska du komma till Irland? undrade Cleona. Jag vet att Sir Edward är bortrest, men …

– Allt är ordnat, försäkrade Leonie henne. Patrick har en vagn, som väntar på mig en bit bort. Sedan ska vi köra så fort vi kan mot kusten. Vi ska byta hästar vid värdshusen och köra direkt till Holyhead. Där kan vi ta en båt till Irland. Så fort vi kommit iland där, blir allt lätt, har han sagt. Hans föräldrar väntar på oss, och så fort det går rent praktiskt, ska jag bli hans fru.

– Men tänk, ja antag, att Sir Edward får höra talas om det, sade Cleona. Han kommer att köra efter er. Han kommer att hindra er från att gå ombord på båten.

– Pappa är på hästkapplöpningarna i Doncaster, sade Leonie. Han reste i går eftermiddag. I dag skulle jag ägna mig åt att packa och försöka hindra miss Banting från att få veta, vad jag håller på med.

– Och hur skal du hindra henne att skicka stallknekten till Sir Edward, när du har rest? undrade Cleona.

– Det var just det, som jag var så bekymrad över, svarade Leonie. Men Ödet har löst det problemet.

– Ödet? upprepade Cleona. Hur då?

– Stackars gamla Banting! utropade Leonie. Hon gick och lade sig i går på eftermiddagen och sade, att hon kände sig dålig. Hon såg så konstig ut vid femtiden, att jag skickade efter doktorn, och kan du gissa vad – hon hade fått vattenkopporna!

– Himmel! sade Cleona. Hon måste ha fått det av Robinsons barn.

– Visst, fnissade Leonie. Hon tvingade mig att gå dit, när hon hörde, att de var sjuka. Hon ville, att jag skulle spela den barmhärtiga samariten. Jag tog med mig allt som hör till – flanellunderkjolar, massor med soppa, kalvfötter i géle. Jag förstod att något var galet, så fort jag stack in huvudet i stugan, och himmel, vad där luktar! Jag tror inte, att de öppnat ett fönster på åratal.

– Jag vet, att pappa avskyr att gå dit, sade Cleona. Men han är alldeles för helgonlik för att säga det. Men jag tror ändå, att mamma gör allt för att inte hälsa på gamla farmor Robinson. Hon har inte lämnat sängen på tjugofem år, och jag är säker på, att de inte bytt lakan på hela tiden.

– I alla fall smittade Robinsons ner Banting med vattenkopporna, sade Leonie. Hon ligger i ett mörkt rum och stönar och har handskar på sig av rädsla för att riva sig i ansiktet. Tänk att oroa sig över utseendet i hennes ålder!

– Stackars miss Banting! sade Cleona medlidsamt. Hon har aldrig varit vacker, men hon har fin hy.

– Jag måste säga ärligt, att jag blev glad när doktorn talade om, vad det var för fel på henne, bekände Leonie. Men som lön för min hjärtlöshet, kom det här brevet en halvtimme senare.

Hon tog fram ett brev från barmen.

– Det är inte från Patrick, väl? undrade Cleona oroligt. Hon tänkte, att om den snygge, ganska utsvävande irländaren, som erövrat väninnans hjärta, skulle överge henne nu, skulle Cleona vara beredd att skjuta honom, precis som Sir Edward.

– Nej, naturligtvis inte. Patrick är i York och förbereder allt för resan. Nej, detta är från min mormor.

– Din mormor? upprepade Cleona förvånad. Varför skulle du bli upprörd över ett brev från henne? Du känner henne ju inte. Vi pratade ju häromdagen om, att ingen av oss känner våra morföräldrar.

– Jag vet, men hör här.

Leonie slätade ut det skrynkliga papperet. Det såg ut, som om hon kramat ihop det till en boll i plötslig vrede. Så läste hon högt:

«Berkeley Square 48

London, den 3:e maj 1802

Min kära dotterdotter. Nu när det är fred med den förfärlige fransmannen Napoleon Bonaparte, har säsongen i London börjat på allvar. Jag vet, att Du har fyllt aderton år, och det är hög tid, att Du gör debut i societeten i London och presenteras för le Beau Monde. Det börjar också bli tid att tänka på Ditt giftermål. Därför skickar jag mina hästar och en vagn för att hämta hit Dig. Du får bo hos mig i Lynke House på Berkeley Square, och min styv-sonson, hertigen av Lynke, ska ta hand om Dig. Jag ska vara förkläde åt Dig, medan Du går på bjudningarna i alla finare londonhem. Hertigen och jag ser fram emot Din ankomst, och jag hoppas, att Du kommer hit, så fort hästarna kan ta hit Dig.

Din tillgivna mormor Magnolia Änkehertiginnan av Lynke

Cleona skrattade. Hon kunde inte låta bli.

– Det var ett ganska bestämt brev, sade hon.

– Vänta lite, det finns ett PS, sade Leonie. Hör här: «Min vagn reste i morse. Den är hos Dig på torsdag. Var snäll och låt inte vagnen vänta på Dig, utan var klar, när den kommer. De kläder Du har kommer inte att passa i London, så därför får vi köpa allt Du behöver på Bond Street.»

– Din mormor tycks tänka på allt, utbrast Cleona.

– Allt utom mig, sade Leonie bittert. Du förstår inte. Jag tror, jag vet, varför hon skickade efter mig. Pappa pratade om henne härom kvällen och berättade hur fantastisk hon är och hur rädda alla är för henne. Han sade: «Hon har försökt gifta bort sin utsvävande, druckne styv-sonson. Jag har hört, att hon har presenterat alla vackra flickor i London för honom, men han vill inte ha någon av dem. Om han inte tyglar sig snart, kommer han att ha slösat bort hela sin förmögenhet, och det passar inte änkehertiginnan att se Lynke falla i bitar.»

– Jag förstår inte riktigt, sade Cleona. Varför är hertigen hennes styv-sonson?

– Därför att mormor gifte om sig, när hon blivit änka, förklarade Leonie. Hon var mycket vacker, och det går massor av historier om henne. Hon ansågs nöjeslysten och elegant, när hon var ung, tror jag. Hennes far tvingade henne att gifta sig med en stadgad, äldre man, som han hoppades skulle dämpa henne, men han dog kort efter giftermålet. Mamma var enda barnet i det äktenskapet, och när hon dog när jag var liten, grälade mormor och pappa. Det är därför hon aldrig har varit här och jag inte har bjudits till henne.

– Och så gifte hon sig igen? sade Cleona.

Leonie nickade.

– Hon gifte sig med hertigen av Lynke, som var änkling och hade en son. Men markisen av Berrow, som han kallades, omkom i en olycka tillsammans med sin fru. Och när hertigen dog, ärvde hennes styv-sonson titeln.

– När var det? undrade Cleona.

– För två eller tre år sedan, tror jag, svarade Leonie. Den nye hertigen verkar vara en odåga, men jag är inte riktigt säker på det, eftersom pappa avskyr änkehertiginnan och därför alltid sprider underliga och otrevliga historier om henne.

– Det verkar ganska komplicerat, sade Cleona. Men jag förstår inte, varför du är så förskräckt. När vagnen kommer, kan du ju bara skicka tillbaka den.

– Nej! Det skulle nog vara förfärligt farligt! protesterade Leonie. Mormor har ett fruktansvärt inflytande. Vagnen kommer i morgon. Om hon av en tillfällighet skulle få veta, att jag har rymt med Patrick till Irland, kan hon kanske få tag på oss och hindra oss att rymma.

– Men hon får ju inte veta det på tre eller fyra dagar, protesterade Cleona.

– Tänk om båten inte kan avgå på grund av storm? sade Leonie. Patrick säger, att det ofta händer. Irländska sjön är ganska orolig så här års. Han berättade, att han fick vänta i Holyhead över en vecka en gång, för båten kunde inte lämna hamnen. Vad ska jag göra, Cleona?

– Jag tror, att du oroar dig i onödan, sade Cleona. Kunde inte din kammarjungfru säga, att du blivit sjuk, precis som stackars Banting? Då fick du lite tid på dig.

– Mormors tjänare kommer att vänta på mig då, och du kan vara säker på, att de så småningom får veta, att jag inte finns i huset. Dessutom har jag försökt fundera ut en plan, som kan lura Banting. Om hon upptäcker, att jag har rymt, är hon fullt kapabel att skicka stalldrängen efter pappa. Och det skulle förstöra allt.

– Vad skulle du säga till henne? undrade Cleona.

– Jag skulle säga, att jag tänkte bo hos dig, för att undvika att bli smittad, svarade Leonie.

– Kan du föreställa dig vad som kommer att hända, när pappa får veta att jag är indragen i alla dessa intriger och lögner? undrade Cleona. Jag ska hjälpa dig, men jag tycker inte om det. När pappa är arg, ryter och skriker han inte som Sir Edward. Han talar lågt, men man känner hur sårad han är. Det får mig att känna mig som en mask, och jag önskar inte något annat än att få krypa in i ett hål och dö då.

– Ja, jag vet, sade Leonie. När jag var barn brukade jag föredra att skällas ut av pappa framför att behöva lyssna till en upptuktelse av kyrkoherden. Men vad ska jag göra?

– Jag tror, att du måste åka till London, sade Cleona. Kan inte Patrick träffa dig där och försöka övertala din mormor om, att han är ett lämpligt parti? Hon kanske rent av hjälper dig att gifta dig med honom för att reta Sir Edward.

– Jag tror att mormor vill, att jag ska gifta mig med hennes gräslige sonson, invände Leonie. Jag kan läsa mellan raderna i hennes brev, och det pappa sade häromdagen övertygar mig. Jag är inte säker på, om inte pappa också är förtjust i tanken. Han pratar alltid om, hur rik jag blir när han dör, och att bara de mest nobla och belevade männen är värdiga mig.

– Kanske har Sir Edward rätt, sade Cleona leende. Tänk vad mycket gott du kan göra med dina pengar, om du kommer på rätt plats.

– Jag vill inte göra gott, protesterade Leonie kinkigt. Patrick ska få alla pengar jag har, och ingen annan människa jag känner, ska få en enda penny av dem.

– Då har du inget annat att göra än att skicka tillbaka vagnen tom, när den kommer i morgon, sade Cleona.

– Och få Banting att gå upp, därför att ingen kan hitta mig och hela huset är i oordning? utropade Leonie. Någon kommer att berätta det för pappa. Han har sina berömda fuxar med sig, och de springer fortare än något, som Patrick kan skaffa fram. Och för att inte väcka uppmärksamhet, tänkte vi ta en vagn, som dras av bara en häst.

Det var tyst en stund, så började Leonie plötsligt gråta.

– Vad ska jag göra, vad ska jag göra? snyftade hon. Jag älskar Patrick, jag älskar honom av hela mitt hjärta. Om jag förlorar honom nu, tar jag livet av mig. Jag kan inte leva utan honom. Hjälp mig, Cleona – du måste!

– Men kära du, vad kan jag göra? undrade Cleona. Du vet, att jag skulle göra allt som står i min makt. Men det är så rörigt. Och för ögonblicket kan jag inte ens fatta, att du verkligen ska gifta dig med Patrick O’Donovan.

– Kanske gör jag inte det, kanske måste jag stanna här och långsamt tyna bort, snyftade Leonie. Jag vill inte åka till London. Jag vill inte visas upp bara för att pappa är rik. Jag vill få ett eget hem med Patrick och ingen annan.

Leonie snyftade hjälplöst, och Cleona lade armen om hennes axlar och drog henne intill sig. Hon hade alltid varit den starkaste. Leonie kunde vara modig till en viss punkt, men sedan kollapsade hon. Cleona visste, att hon behövde en stark och trofast man som kunde ta hand om henne. Hon hoppades, att Patrick O’Donovan var den rätte för det.

– Gråt inte, raring, gråt inte, tröstade Cleona. Vi kommer nog på något. Jag tror inte, att din mormor är hälften så skräckinjagande, som du påstår. Du har bara skrämts upp av alla historier. Du har ju inte träffat henne på många år.

– Nej, inte sedan jag var barn, sade Leonie. Varför vill hon att jag ska bo hos henne, när hon inte ens vet hur jag ser ut?

Hon snyftade lätt och slet sig sedan plötsligt loss från Cleona.

– Hon har inte sett mig, sedan jag var barn! utropade Leonie. Inser du det, Cleona?

– Du har just sagt det, sade Cleona. Vad är det med det då?

– Hon vet inte hur jag ser ut, sade Leonie. Hon har ingen aning om det, och vi är egentligen inte så olika.

– Vad pratar du om? undrade Cleona.

– Dig, jag pratar om dig, sade Leonie, som fått glans i ögonen igen, trots att tårarna ännu inte torkat på kinderna. Du! Du, Cleona, ska åka till London i stället för mig!

– Jag tror, att du har blivit galen! sade Cleona.

– Nej, jag är bara förståndig, svarade Leonie. Vi är lika gamla, vi är båda ljusa, vi har båda blå ögon. Det är det enda mormor troligen vet om mig. Förstår du inte? Du behöver bara stanna, tills jag har gift mig. När jag en gång är Patricks fru, kan ingen skilja oss åt, ingen!

– Det var det dummaste jag har hört! utbrast Cleona. Vad tror du att pappa och mamma gör, när jag störtar iväg till London och låtsas vara du?

– Vänta lite, ropade hon andlöst. Allt passar ihop. Miss Banting är sjuk, jag kan inte åka ensam till London, en kammarjungfru räcker inte som sällskap. Någon måste följa med mig, och varför inte du? Dina föräldrar har säkert inte något emot om vi åker tillsammans och har med min kammarjungfru och dessutom alla mormors respektabla och trogna tjänare.

– Vi kan kanske lura dem, sade Cleona, som om hon samtyckte till Leonies planer. Kusken kan inte komma hit, eftersom miss Banting är sjuk. Vi kan förresten förvandla sjukdomen till scharlakansfeber i stället för vattenkoppor! Sedan förmodar jag, att vi kan stanna i York, och där kunde du få ett brev, där det står att du – som låtsas vara jag – måste återvända hem genast, och jag fortsätter ensam till London tillsammans med din mormors respektabla och trogna tjänare!

– Naturligtvis! utropade Leonie. Du ser att det är möjligt, Cleona. Vi kan klara det! Och ingen, ingen kommer på något, innan jag är gift.

– Glöm det. Det är bara en dröm, precis som alla andra historier vi brukade hitta på som barn, sade Cleona nedslaget. Leonie, du måste vara modig och antingen tala om för din mormor att du inte kommer till London eller också åka dit och möta hertigen och allt annat.

– Jag gör inget av det, svarade Leonie. Jag ska träffa Patrick i kväll klockan nio i skogen. Jag ska tala om för honom, att du åker till London i stället för mig.

– Var inte så dum, skrattade Cleona. Ser jag ut som du? Du inbillar dig väl inte, att din mormor eller någon annan skulle ta mig för den rika miss Mandeville?

Leonie stod mitt i lusthuset, där morgonsolen nu började tränga in genom fönstren, och granskade Cleona kritiskt, som om hon gjorde det för första gången.

Hon såg ett litet hjärtformat ansikte med ett överflöd av ljusa lockar, som glänste i solen. Lockarna var okammade, därför att Cleona hade ridit från prästgården utan hatt. Hon kastade tillbaka lockarna och visade då en oval panna över två stora, blå ögon kantade av mörka ögonfransar. Hon visade en liten uppnäsa täckt av fräknar och en mun, som var lite för stor för att vara vacker men som kröktes i ett oemotståndligt leende.

– Titta ordentligt, sade hon retsamt. Är jag den typen, som le Beau Monde välkomnande skulle sträcka fram händerna åt?

– Inte i den där gamla klänningen och inte med de där fräknarna och de solbrända händerna, sade Leonie. Åh, Cleona, hur ofta har jag inte sagt, att du måste ha hatt?

– Vem ska jag göra mig till för? undrade Cleona. Gamla Betsy bryr sig inte om vad jag har på mig när jag rider henne. Och du vet lika väl som jag, att pappa och mamma är helt världsfrånvarande. De har inte tid att bekymra sig om sin dotters utseende.

– Vet du, vad Patrick har sagt om dig? frågade Leonie. Första gången han träffade dig, frågade jag honom, vad han tyckte om min bästa och käraste väninna, och han svarade, att om hon tänkte lite mer på sitt utseende, skulle hon kunna bli fascinerande. Och det sätt han sade det på, gjorde mig lite svartsjuk.

– Det var mycket snällt sagt av Patrick, kommenterade Cleona kyligt. Men din mormor väntar sig en skönhet. Glöm inte, att man pratar om dig, som den vackra miss Mandeville i Yorkshire.

– Om jag inte hade pengar, tvivlar jag på, att de över huvud taget skulle nämna mitt namn, svarade Leonie torrt. Men bry dig inte om mig, vi ska tänka på dig nu! I mina klänningar – vi har ungefär samma storlek – och med håret ordentligt kammat och med gurka och citronvatten i ansiktet över natten, blir du lika vacker som någon annan i London.

– Jag kan inte göra det! ropade Cleona. Det är alltför farligt.

– Om du vägrar, kan jag inte gifta mig med Patrick. De får tag på mig, jag vet att pappa får tag på mig. Om han hittar mig, tar jag livet av mig. Och när jag är död kommer du att ångra dig, ångra att du var så feg och … elak … min väninna, som jag … li-litade på och som hade sv-svurit vid allt hon höll heligt att … hjälpa mig.

Leonie stammade fram orden och kastade sig sedan gråtande i de mjuka kuddarna i soffan.

Cleona visste, att när Leonie var på det här humöret, kunde hon gråta, tills hon var fullständigt utmattad, gråta tills hon fick läggas till sängs och ges en dos lugnande medel, innan hon kunde somna och vila ut. Cleona älskade Leonie, men hon kände hennes svagheter – det glada humöret som var översvallande, när allt gick som hon ville, och som kunde vända till den djupaste depression, när något gick galet.

– Jag kommer att dö … jag kommer att dö utan Patrick, klagade Leonie.

Cleona andades djupt.

– Jag åker väl då, lovade hon. Men gud hjälpe oss! Detta är det galnaste vi någonsin gjort.

Leonie slutade gråta och reste sig.

– Menar du det? frågade hon mellan snyftningarna.

– Ja, jag ska åka, upprepade Cleona. Men jag är säker på, att det kommer att upptäckas, och då har Sir Edward all rätt i världen att bli rasande.

Leonie hörde inte det sista, eftersom hon kastade sig om halsen på Cleona och kysste henne febrilt.

– Tack, älskade, snälla Cleona, utropade hon. Jag visste, att du inte skulle svika mig. Nu måste vi göra upp alla planer … vi har så lite tid på oss …

De följande timmarna satt flickorna med huvudena tätt ihop och försökte tänka på allt som måste göras.

– Jag måste gå hem nu, sade Cleona. Jag måste mata kycklingarna, och om jag inte hjälper Rosie med hushållet, blir aldrig något färdigt.

– Du berättar det för dina föräldrar? undrade Leonie.

– Jag ska säga, att du bett mig följa med dig till London. Det svåraste blir att övertala mamma att låta mig ha dina kläder. Vi har inte råd med något nytt just nu. Pappa var tvungen att köpa en ny kaftan förra månaden. Den gamla var så maläten, att man såg tvärs igenom den.

Men hon märkte, att hon talade för döva öron.

– Jag ska träffa Patrick i kväll, sade Leonie. Han måste få tag på vagnen och säga, att vi har sjukdom i huset. Men de måste väl hämta mig vid dörren.

– Tänk om pappa vill vinka av mig? sade Cleona.

Det vill han säkert.

– Du måste hindra honom på något sätt. Säg att vi reser senare än vi egentligen gör, då kan vi lämna ett meddelande till honom där det står, att vi inte kunde låta hästarna vänta och att mormor har skickat ett nytt brev, där det stod att jag måste skynda mig.

– Jag tror att du är den födde lögnaren, sade Cleona sakta. Jag har aldrig förr hört en sådan ström av lögner.

Leonie var tyst en stund.

– Jag gör det inte för min skull, sade hon sedan mjukt. Jag gör det för Patrick. En dag blir du kär, Cleona, och då förstår du, att man gör allt för den man man älskar. Det är inte bara det att jag vet, att jag blir lycklig tillsammans med Patrick, jag vet att Patrick kommer att bli lika lycklig med mig, Vi är samma sort – vi är som skapta för varandra.

– Det gick inte att missta sig på allvaret i Leonies röst eller den plötsliga glansen i hennes ögon.

Cleona suckade lite.

– Jag trodde aldrig, att någon av oss skulle bli så kär. Jag trodde, att det var något som bara hände i böcker.

– En dag kommer du att älska på samma sätt, förutspådde Leonie.

– Jag tvivlar på det, log Cleona. Alla män jag har mött hitintills – Patrick medräknad – är mindre åtråvärda än en utsliten häst.

Leonie halvt skrattade, halvt grät.

– Åh, du och dina hästar! Du tänker inte på mycket annat, Cleona. Och se, vad det har gjort med dig! Det kommer att ta hela dagen att få ordning på ditt hår. Vi måste börja med att tvätta det och försöka bleka din hy. Rid tillbaka till prästgården och berätta det du ska för dina föräldrar, och kom tillbaka till lunch. Och var försiktig med vaď du säger när tjänarna hör på.

– Jag ska vara diskret, lovade Cleona. Men nu måste jag gå, om inte kycklingarna ska dö av svält.

Cleona lade armen om Leonies axlar.

– Jag kommer att sakna dig förfärligt, sade hon. Jag kan inte tänka mig, hur det kommer att bli, att vara här utan att ha dig att prata med.

– Men du ska inte vara här, sade Leonie. I alla fall inte på ett tag. Du ska vara i London och flirta med prinsen av Wales, och du kommer utan tvekan att bli populärast vid hovet!

– Jag tror, att det enda som händer är att din mormor tittar på mig och sedan skickar mig direkt tillbaka till Yorkshire, sade Cleona. Kan du tänka dig mig göra succé i societeten med de här fräknarna?

– De kommer att försvinna, om du gör som jag har sagt, svarade Leonie. Och skynda dig, Cleona! Vi har inte mycket tid på oss att hitta klänningar som passar dig, att berätta allt för miss Banting och packa. Och det kan hända så många oväntade saker, innan vi är färdiga. Till exempel kan pappa komma hem. Det är en mardröm, som plågar mig dygnet runt.

– Det ordnar sig, sade Cleona tyst. Du ska få gifta dig med din Patrick.

Hon talade med en plötslig övertygelse.

–Är du verkligen säker på det? undrade Leonie stjärnögd. Jag vill inget annat. Att vara med Patrick på Irland låter som att vara i himlen.

Glädjen i hennes röst fick den att vibrera. Cleona hörde den ännu, när hon red hem.

– Hon älskar honom verkligen, sade hon för sig själv, när Betsy klapprade fram på stigen mot prästgården. Hon bad tyst, att Patrick skulle vara värdig ensådan kärlek, och att han skulle komma ihåg, att Leonie trots allt var en enkel och osofistikerad person, som aldrig hade haft någon verklig motgång i hela livet.

– Hon behöver kärlek, fortsatte Cleona. Jag är hårdare, jag klarar mig utan.

Men när hon sade det högt, fick hon ett intryck av, att någon skrattade åt henne. Hon visste inte varför hon fick den känslan. Kanske hade hon utmanat ödet, och ödet hade antagit utmaningen.

– All right, jag är inte rädd, sade hon utmanande till Betsy, eftersom ingen annan kunde höra henne. För Leonies skull ska jag ta itu med dem alla, till och med den fördärvade och utsvävande hertigen.

Kapitel 2

Cleona njöt av varje minut av resan. Vägen var omväxlande och spännande. Hon fascinerades också av den hastighet de hade. Man hade skickat hästar från hertiginnans stall till varje värdshus, och det fanns stalldrängar på varje ställe, som när hästarna hade vilat ut, skulle ta dem hem i ett lugnare tempo.

Allt hade gått efter planerna utan komplikationer, och när Cleona till sist var ensam i vagnen undrade hon, om det inte var en dröm.

Patrick O‘Donovan hade hejdat vagnen innan den kom fram till Hall och berättade om den allvarliga sjukdom, som brutit ut där. Han hade visat dem till grannbyn och bett tjänarna att hämta miss Mandeville klockan halv nio nästa morgon.

Cleona hade lyckats övertala sina föräldrar att det var bäst att hon bodde över på Hall under natten. Innan hon reste på morgonen skrev hon ett brev till fadern, där hon sade att hon var mycket ledsen, men de hade blivit tvungna att resa tidigare än beräknat. Hon kände sig skyldig och obehaglig till mods, när hon skrev det, eftersom hon lurade en så god och ärlig man, en man som inte kunde få en lögn över sina läppar. Men ännu mer hade Cleona lidit av att behöva lura sin mor.