en profet, står där avslöjad som en bedragare. Men
(editionen på vers). Detta mysterium skrev han för
sekt av kättare som kallades Stedinger. Påven
Den Osynliges hand
I
Det var med en känsla av vild glädje jag
återvände från Nordbanans station, sedan jag där avlämnat
min lilla hustru, vilken skulle fara till vårt barn,
som insjuknat i fjärran land. Fullbordat var alltså
offret av mitt hjärta! Våra avskedsord: När ses vi
igen? - Snart! återljödo ännu såsom osanningar,
vilkas bedräglighet man icke vill tillstå för sig; en
aning sade mig, att det var för alltid vi nu hade skilts.
Detta farväl, som vi utbytte i november månad 1894,
blev verkligen också det sista, ty till denna stund, i
maj 1897, har jag ännu icke återsett min kära hustru.
När jag hunnit till Café de la Régence, slog jag
mig ned vid det bord, där jag förut brukat sitta med
min hustru, min vackra fångvaktarinna, som dag och
natt spionerade på min själ, gissade till mina hemliga
tankar, bevakade mina idéers lopp, svartsjukt iakttog
min andes strävan mot det okända.
Återskänkt åt friheten, erfar jag med ens en
expansion av själens innestängda kraft och lyftes upp
över småaktigheterna i storstaden, denna skådeplats
för intellektuella strider, där jag nyss vunnit en
seger, i sig själv futtig, men för mig oerhört stor,
då den utgjorde uppfyllelsen av en ungdomsdröm,
som drömts av alla samtida skriftställare i mitt
hemland, men förverkligats allenast av mig - nämligen
att bliva spelad på en Paris-scen. Teatern ingav mig
nu avsmak liksom allt vad man har ernått, och
vetenskapen lockade mig. Ställd i valet mellan kärlek och
vetande, hade jag bestämt mig för att söka nå
kunskapens höjder, och i det jag brände å båle min
tillgivenhet, glömde jag det oskyldiga offret för min
ärelystnad eller min kallelse.
*
Väl anländ på nytt till mitt eländiga studentrum
i Quartier latin, grävde jag i min koffert och drog fram
ur deras gömställe sex deglar av fint porslin, i förväg
köpta för pengar som jag hade stulit från mig själv.
En eldtång och ett paket rent svavel fullbordade
laboratoriets inredning. Sedan var det bara att göra
upp en smältugnseld i kaminen, stänga dörren och
fälla ner gardinerna, ty tre månader efter Caserios
avrättning var det farligt att syssla med kemiska
redskap i Paris.
Natten faller på, svavlet brinner med
avgrundslågor, och mot morgonsidan har jag konstaterat
närvaron av kolämne i denna för enkel ansedda kropp,
som kallas svavel, och därmed tror jag mig ha löst det
stora problemet, kullkastat den härskande kemin och
vunnit den odödlighet, som är de dödliga medgiven.
Men huden på mina händer, som blivit stekt
framför den starka elden, lossnar och faller av i fjäll,
och den smärta, som framkallas av händernas möda
vid avklädningen, påminner mig om vad min seger
kostat. Ensam i sängen, där ännu en doft av kvinna
dröjer kvar, finner jag mig säll till mods; en känsla
av psykisk renhet, av manlig jungfrulighet gör att
jag skådar på mitt förflutna äktenskapsliv såsom något
orent, och jag är ledsen att ej äga någon, till vilken
jag kan frambära min tacksamhet för befrielsen från
dessa förnedrande bojor, dem jag brutit utan vidare
omständigheter. Jag har nämligen blivit ateist under
årens lopp, när jag märkt hur de okända makterna
lämnat världen åt dess öde utan att giva ett
livstecken ifrån sig.
Någon att tacka! Det finnes ingen tillstädes,
och min tvungna otacksamhet trycker mig som en
börda!
*
Svartsjukt mån om min upptäckt, tar jag inga
mått och steg för att utsprida den. I min skygghet
vänder jag mig ej till auktoriteterna och akademierna.
Emellertid fortsätter jag mina experiment, allt under
det att sprickorna på händerna förvärras, öppna sig
och fyllas med kokssmulor, så att blod sipprar ut och
plågorna bli outhärdliga. Allt jag vidrör framkallar
smärtor, och ursinnig över denna pina, som jag är
hågad tillskriva de okända makter, vilka i så många
år förföljt mig och lagt hinder för mina bemödanden,
undviker och försummar jag människors sällskap,
ger återbud till bjudningar, stöter vänner ifrån mig.
Tystnad och enslighet breda sig omkring mig, ett
ökenlugn, högtidligt och förfärande, uti vilket jag på
trots utmanar den osynlige, brottas kropp mot kropp,
själ mot själ. Jag har bevisat närvaron av kolämne i
svavlet; nu skall jag uppvisa väte och syre, ty de
måste finnas däri. Apparaterna räcka ej mera till,
jag står utan pengar, händerna äro svärtade och
blödande, svarta som nöden, blödande som mitt
hjärta. Ty samtidigt underhöll jag en brevväxling
med min hustru och berättade för henne om mina
kemiska framgångar, på vilket hon svarade med
bulletiner om vår dotter och strödde in små
förmaningar om det fåfängliga i min vetenskap och om
dåraktigheten i att vräka bort pengar på slikt.
I ett anfall av rättmätig stolthet, gripen av ett
rasande begär att göra mig själv illa, begår jag
självmord, i det jag avskickar ett skändligt, oförlåtligt
brev och säger farväl till hustru och barn, låtande
förstå att en ny förbindelse lagt beslag på mina tankar.
Skottet har träffat. Min hustru svarar med en
ansökan om skilsmässa.
Ensam, självmördare och lönnmördare, glömmer
jag det brottsliga i saken för grämelsen och bekymren.
Ingen kommer och besöker mig, och jag kan ej söka
upp någon, då jag stött mig med alla.
Jag känner mig lösgjord, drivande på ytan av
ett hav efter att ha avskurit ankartåget utan att äga
några segel.
Emellertid uppenbarar sig nöden i form av den
obetalda hyresräkningen och avbryter mina
vetenskapliga arbeten och metafysiska grubblerier genom
att kalla mig åter till jorden.
På detta sätt nalkas julen. Jag har något tvärt
avslagit en inbjudning till en skandinavisk familj, däri
atmosfären misshagar mig på grund av ett visst
självsvåld, som plågar mig. På kvällen, när jag sitter
ensam, ångrar jag mig och går dit ändå. Genast
som man satt sig till bords, börjar midnattskalaset
med stoj och översvämmande glädje bland de unga
konstnärer, som där i huset äro som hemma hos sig.
En förtrolighet, som frånstöter mig, åtbörder och
miner, med ett ord en ton, som ej smakar av
familjekrets, inger mig en obeskrivlig vantrevnad, och mitt
uppe i saturnalierna framtrollar mitt svårmod för min
inre syn min hustrus fridsamma boning. I en vision
ser jag plötsligt salen, julträdet, misteln, min lilla
flicka och hennes övergivna moder... Samvetskvalen
gripa mig, jag reser mig, förebär ett illamående och
går min väg.
Jag passerar den förskräckliga rue de la Gaieté,
där mängdens konstlade glädje verkar sårande, samt
den dystra och tysta rue Delambre, en gata som mer
än någon annan i kvarteret kan göra en förtvivlad;
jag viker av på boulevard Montparnasse och sjunker
ned på en stol utanför Brasserie des Lilas.
En god absint tröstar mig under några minuter,
därefter anfalles jag av ett följe kokotter och
studenter, som slå mig i ansiktet med spön, och liksom
jagad av furier lämnar jag min absint i sticket och
skyndar att skaffa mig en ny i kafét François Premier
vid boulevard Saint-Michel.
Det var att råka ur askan i elden; en annan tropp
flinar åt mig: Se på den enstöringen! och jag flyr,
piskad av eumeniderna, till mitt hem med
nidrefrängernas retsamma fanfarer i öronen.
*
Tanken på en tuktan såsom följden av ett brott
inställer sig icke. Inför mig själv spelar jag rollen
av oskyldig, föremål för en orättvis förföljelse. De
okända hindrade mig i att fullfölja mitt stora verk,
och det var nödvändigt att bryta hindren innan
segerkronan kunde vinnas.
Jag har haft orätt, och ändå har jag rätt och
skall få rätt!
Denna julnatt sov jag illa. En kall luftström
strök upprepade gånger över mitt ansikte, och ljudet
av en mungiga väckte mig allt emellanåt.
*
En begynnande orklöshet får småningom makt
med mig. De svarta och blödande händerna hindra
mig vid klädseln att vårda mitt yttre. Rädslan för
hyresräkningen lämnar mig ej mer någon ro, och jag
går fram och åter i rummet som ett vilddjur i sin bur.
Jag har upphört att intaga regelbundna måltider,
och pensionsvärden råder mig att lägga mig på
sjukhus, vilket leder till ingenting, då sådant är dyrt och
man måste betala i förskott.
Då yppar sig en uppsvällning av armådrorna, ett
tecken till blodförgiftning. Detta var nådestöten, och
ryktet därom sprider sig bland mina landsmän, så
att en afton den goda kvinnan, från vars julkalas jag
hade brutit upp på ett ohövligt sätt, hon, som ingett
mig antipati och nära nog förakt, söker upp mig, får
reda på min olycka och ångest samt under tårar
anvisar mig sjukhuset som den enda räddningen.
Döm om min hjälplöshet och förkrosselse, när
en vältalig tystnad gör klart för henne att jag står
utan tillgångar. Då fattas hon av medömkan vid att
se mig så nedsjunken i elände.
Hon förklarar, att hon skall göra insamling
bland skandinaviska sällskapet, hon skall söka
församlingens pastor; för egen del är hon fattig och tyngd av
bekymmer för den dagliga utkomsten.
Synderskan har känt medlidande med den man,
som just övergivit sin äkta maka.
Bragt till tiggeri, ännu en gång, anropande
barmhärtigheten genom en kvinnas förmedling, börjar jag
ana tillvaron av en osynlig hand som styr
händelsernas oemotståndliga logik. Jag kryper ihop för
stormvinden, besluten att resa mig på nytt.
*
En vagn kör mig till Saint-Louis-sjukhuset. På
vägen dit stiger jag ur vid rue de Rennes för att köpa
två vita skjortor.
Svepningen! för min sista timme!
Tankarne vända sig verkligen kring min nära
förestående död, omöjligt att förklara varföre.
Intagen som patient, förbjuden att gå ut annat
än efter erhållet tillstånd, och med händerna
inlindade så att all slags sysselsättning omöjliggöres,
tycker jag mig vara inspärrad i fängelse.
Ett abstrakt sjukrum, kalt, försett med det
nödtorftigaste, utan tecken till skönhetssträvan, beläget
nära gemensamhetssalen, där man röker och spelar
kort från morgon till kväll.
Frukostklockan ljuder, och vid bordet finner jag
mig i ett sällskap av spöken. Ansikten som dödsskallar
eller döendes; här felas det en näsa, där ett öga, på
en tredje är läppen kluven eller kinden förmultnad.
Här sitta också två individer, som ej se sjuka ut,
men ha en vresig och förtvivlad uppsyn. Det är ett
par stortjuvar av god familj, som genom mäktiga
relationer sluppit lösa ur fängelset under
förevändning av sjukdom. En äcklande lukt av jodoform tar
bort aptiten för mig, och som mina händer äro bundna
måste jag anlita mina sidokamraters biträde för att
skära brödet och slå i drycken. Och runt omkring
denna sköna samling av brottslingar och dödsdömde
rör sig vår goda moder, föreståndarinnan, i sin
klosterlika dräkt av svart och vitt, och fördelar åt en var hans
giftbemängda läkedryck. I en bägare arsenik dricker
jag med en dödskalle, som skålar tillbaka i digitalis.
Det är bedrövligt, och ändå får man vara tacksam,
något som gör mig ursinnig. Behöva vara tacksam
för en så ringa och därtill så obehaglig sak!
Man kläder på och av mig, vårdar mig likt ett
barn, och barmhärtighetssystern fattar bevågenhet för
mig, behandlar mig som ett småbarn och kallar mig
sin gosse, under det att jag liksom alla de andra
benämner henne: min mor.
Vad det känns skönt att uttala detta ord moder,
som ej gått över mina läppar på trettio år! Den
gamla, som tillhör S:t Augustinerorden och bär de
dödas dräkt därför att hon aldrig har levat livet, är
mild som försakelsen och lär oss att le åt våra
lidanden som vore de fröjder, ty hon vet hur välgörande
smärtan kan vara. Icke ett förebrående ord, inga
förmaningar eller predikningar. Hon känner sin
instruktion, den som gäller för de sekulariserade
sjukhusen, och hon förstår att bevilja små friheter åt
sjuklingarna, icke åt sig själv. Sålunda tillåter hon
mig röka i mitt rum och erbjuder sig att rulla
cigarretter åt mig, vilket jag avböjer. Hon skaffar mig
tillstånd att gå ut på extra tider, och då hon upptäckt
att jag sysslar med kemi, lagar hon att jag blir
föreställd för sjukhusets lärde apotekare, som lånar mig
böcker och sedan han fått del av min teori om
grundämnenas beskaffenhet, inbjuder mig att arbeta i sitt
laboratorium. Denna nunna har spelat en roll i mitt
liv, och jag börjar försona mig med mitt öde, i det
jag prisar min goda otur, som förde mig under detta
välsignade tak.
Den första bok jag tagit med mig från
apotekarens bibliotek faller upp av sig själv, och min blick
slår ner som en falk på en rad i kapitlet Fosfor.
I få ord förtäljer författaren, att kemisten Lockyer
hade medelst spektralanalys uppvisat, att fosforn icke
vore någon enkel kropp, och att redogörelsen för
hans experiment ingivits till vetenskapsakademien i
Paris, vilken icke hade förnekat sakförhållandet.
Styrkt av detta oväntade stöd går jag ut i staden
medförande mina deglar med återstoden av det
ofullständigt förbrända svavlet. Jag överlämnar dem
till en kemisk byrå, där man utlovar åt mig till
följande dags morgon intyget över verkställd analys.
Det var min födelsedag. Vid återkomsten till
sjukhuset väntar mig ett brev från min hustru. Hon
begråter min iråkade olycka, hon vill åter fara till
mig för att vårda och älska mig.
Lyckan att vara älskad trots allt framkallar ett
behov att rikta min tack till någon... vilken? Till
den okände, som i så långa år hade dolt sig?
Mitt hjärta smälter, jag bekänner den nedriga
lögnen om min otrohet, begär hennes förlåtelse, och
i en handvändning är jag å nyo stadd i utbyte av
kärleksbrev med min egen hustru, allt under det jag
uppskjuter vår återförening till en lämpligare tidpunkt.
*
Nästa morgon skyndar jag till min kemist vid
boulevard Magenta.
I förseglat kuvert bär jag med mig till sjukhuset
intyget på hans analys. När jag går förbi Ludvig
den heliges staty på innergården, drar jag mig till
minnes helgonets trenne verk, nämligen den stora
blindasylen Les Quinze-Vingt, Sorbonne och
Sainte-Chapelle, eller såsom jag översatte det: från lidandet,
igenom vetenskapen, fram till botgöring.
Innestängd på mitt rum öppnar jag kuvertet, som
skall avgöra min framtid, och jag läser:
»Det pulver, som lämnats oss till undersökning,
företer följande caracteristica:
Färg: gråsvart. Lämnar spår på papperet.
Täthet: betydlig, överlägsen medeltätheten hos
grafit; ämnet synes vara en hård grafit.
Kemisk undersökning:
Detta pulver brinner lätt och utvecklar därvid
koloxid och kolsyra. Det innehåller alltså kol.
Rent svavel innehåller kol!
Jag är räddad, från denna stund förmår jag
bevisa mina vänner och anförvanter, att jag icke är
galen. Bestyrkta äro de teorier jag framlade i mitt
arbete Antibarbarus, som utgavs ett år tidigare och
behandlades av tidningarna som ett verk av en
kvacksalvare eller dåre, vilket hade till följd att jag
utstöttes ur min familj såsom en odåga, ett slags
Cagliostro.
Nu tror jag ni äro krossade så det förslår, mina
värda motståndare! Mitt jag sväller av rättmätigt
högmod, jag vill lämna lasarettet, ropa högt på
gatorna, vråla framför Institutet, riva ner Sorbonne...
men händerna äro fortfarande i band, och utkommen
på gården råder mig det höga gallret till tålamod.
Apotekaren, åt vilken jag meddelar resultatet av
analysen, föreslår att åvägabringa en kommission,
inför vilken jag skulle med direkta experiment uppvisa
problemets lösning.
Emellertid, hellre än att vänta och medveten om
min försagdhet inför en offentlig samling, hopskriver
jag en uppsats i ämnet och skickar den till »Le
Temps», som för in den inom två dagar.
Lösen är given, man svarar mig från olika håll
utan att förneka sakens riktighet. Jag har fått
anhängare, anmodas att lämna artiklar till en kemisk
tidskrift och invecklas i en brevväxling, som ger
näring åt mina fortsatta undersökningar.
*
En söndag, den sista som jag vistades i
Saint-Louis-skärselden, sitter jag vid fönstret och iakttar
vad som försiggår nere på gården. De två tjuvarne
promenera med sina hustrur och barn, kyssa dem
allt emellanåt och se så lyckliga ut, när de värma
sig vid den kärlek, som underblåsts av deras olyckor.
Min egen ensamhet vilar tungt på mig, jag
förbannar mitt öde, som jag finner orättvist, i det jag
glömmer att mitt brott överträffar deras i nedrighet.
Postbudet kommer med ett brev från min hustru.
Det är isande kyligt; min framgång har sårat henne
och hon låtsas ej tro därpå, då hon nämligen rådfrågat
en yrkeskemist; hon tillfogar goda råd angående det
farliga i illusioner, som kunna leda till hjärnkriser.
För övrigt, vad vinner jag väl med allt detta? Kan
jag föda en familj med min kemi?
Återigen detta alternativ: kärlek eller vetenskap!
Utan att tveka krossar jag henne med ett sista
avskedsbrev.
På aftonen tar jag mig en promenad i det dystra
kvarteret och passerar Saint-Martin-kanalen, vilken
är svart som en grav och tyckes enkom gjord att
dränka sig uti. Jag stannar vid hörnen av rue Alibert.
Varför Alibert? Vem är han? Var det ej så att den
grafit, som kemisten funnit i mitt svavelprov, kallades
Alibert-grafit?... Än sedan? Det är narraktigt, men
jag kan ej hjälpa att intrycket av någonting oförklarligt
dröjer kvar i mitt sinne. Vidare rue Dieu. Varföre
Gud, då han är avskaffad av republiken, som har ägnat
Pantheon åt en annan bestämmelse än dess
ursprungliga... Rue Beaurepaire. Just ett »vackert tillhåll»
för missdådare... Rue de Bondy... Ledes jag av en
demon?... Jag slutar att läsa gatskyltarna; går vilse,
försöker vända om samma väg utan att dock finna
den, ryggar tillbaka inför ett ofantligt skjul, som
stinker av rått kött och unkna grönsaker, i synnerhet
surkål... Misstänkta figurer snudda förbi mig och
låta plumpa ord falla... jag är rädd för det okända,
viker av åt höger, åt vänster, råkar in i en smutsig
återvändsgränd, som tyckes vara hemvist för sopor,
laster och brott. Gatnymfer spärra vägen för mig,
ligapojkar flina åt mig. Scenen från julkalaset
upprepas: Væ soli! Vem är det, som ställer i
ordning dessa försåt för mig så fort jag lösgör mig från
världen och människorna? Det är någon, som har
låtit mig falla i denna snara! Var finns han, så att
jag kan få brottas med honom?...
Ett regn blandat med snöslask faller just som
jag börjar springa... i bakgrunden av en kort gata
tecknar sig mot himlavalvet en svart port, ofantligt
stor, ett verk av cykloper, en port utan något palats
till, vilken öppnar sig åt ett hav av ljus... Jag frågar
en polisbetjänt var jag befinner mig.
-- Porte Saint-Martin, min herre.
Med några få steg är jag ute på de stora
boulevarderna och går nedför dem. Teateruret anger att
klockan är en kvart över sex. Just absinttimmen,
och vännerna vänta som vanligt i café Napolitain.
Jag fortsätter dit ned med påskyndade steg och
glömmer sjukhuset, grämelsen, fattigdomen. Men
utanför café du Cardinal råkar jag stöta mot ett bord,
vid vilket en herre sitter. Jag känner honom endast
till namnet, men han känner mig, och i en sekund ha
hans ögon sagt mig: Ni här? Ni ligger alltså inte
på sjukhus? Det var således bara prat, den där
historien!
Och jag känner på mig att denne man är en av
mina okända välgörare, att han tecknat bidrag åt
mig och att jag är en tiggare, som ej har rättighet
att gå på kaféer. Tiggare! Det är rätta ordet; det
ringer i öronen på mig och jagar upp på mina kinder
en brännande rodnad, skammens, förödmjukelsens och
raseriets rodnad!
Tänka sig, att sex veckor förut satt jag här vid
borden; min teaterdirektör lät bjuda sig av mig och
tilltalade mig med käre mästare; tidningsmän ävlades
om att interviewa mig, fotografen utbad sig äran att få
sälja mitt porträtt. Och nu: tiggare, en brännmärkt
man, utstött ur folks umgänge!
Piskad, ryggbruten, jagad till döds stryker jag
utefter boulevarden som en nattsvärmare och drar mig
tillbaka i min håla hos de pestsmittade. Här stänger
jag in mig på mitt rum; här är mitt hem.
Då jag reflekterar över mitt öde, märker jag
den osynliga handen, som tuktar mig, med spöslag
driver mig fram mot ett mål, som jag ännu icke kan
gissa mig till. Han skänker mig ära på samma gång
han vägrar mig en hedrad ställning i världen; han
förödmjukar mig i det han upphöjer mig, kröker mig
i stoftet för att lyfta min själ.
Då uppdyker åter hos mig den föreställningen
att försynen har bestämt mig för en mission här i
världen och att det är uppfostran därtill som på detta
vis tager sin början.
*
I februari lämnar jag sjukhuset, utan att ha kunnat
bli botad men kurerad för världens frestelser. Vid
skilsmässan hade jag velat kyssa handen på vår goda
moder, som utan något predikande lärt mig korsets
väg, men en känsla av vördnad, liksom för något,
som ej får vanhelgas, höll mig tillbaka.
Må hon i andanom emottaga denna gärd av
tacksamhet från en vilsegången främling, som nu dväljes
undangömd i ett fjärrbeläget land.
låta ett barn bliva till. Därefter går han ut i
Böhmerwald, såsom mitt barn. Minns du hjälten i
Jag: ... och kvinnan, hon är den dubbla
demonen. Vad reinkarnationen angår, är det en kristen
lära, som prästerskapet skjutit i skuggan. Jesus
reinkarnation av Elias. Är han en auktoritet eller
