Regnbågen

Saga

Regnbågen

Barbara Cartland © 1976
är översatt från engelska av Ann Björkhem efter

A Rainbow to Heaven

ISBN: 9788711502532

1. e-boksutgåvan, 2016

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av lagen om upphovsrätt. Kopiering till annat än personligt bruk får endast ske efter avtal med SAGA Egmont samt rättsinnehavaren.

SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S, a part of Egmont www.egmont.com”

Första kapitlet

1930

– Är det roligt här? frågade Diana Headley när hon kom in i sovrummet, där gästernas ytterkläder lagts i högar på sängarna.

Flickan som studerade sin bild i den guldinramade spegeln reste sig långsamt och sa utan entusiasm.

– Jo då. Jag måste till d’Alroys nu. Men jag kanske kommer tillbaka lite senare.

Diana gav sin minkcape till husan och gick fram till spegeln för att släta till sin vita klänning.

Hon hade samma sofistikerade, uttråkade attityd som sin väninna, så att en betraktare kunde ha trott att de hade hamnat här av misstag och inte alls trivdes.

Båda flickorna liknade varandra, eftersom en allmän likriktning hade kommit på modet inom societéns högre skikt.

Deras klänningar var nästan identiskt lika. De hade samma färg på ögonskugga och rouge. Deras hår var ondulerat och lagt av samme modefrisör och frisyrerna exakt lika.

Men Diana Headley stack ändå av från sina jämnåriga flickbekanta.

Det var inte bara all publicitet hon fick som låg bakom detta, fast hon verkligen fick ovanligt mycket. Det berodde inte heller på att hon var arvtagerska till en stor förmögenhet.

Hennes far, sir Robert Headley, var en av de rikaste männen i England och välkänd över hela världen.

Diana var hans äldsta barn, och enda dotter.

Hennes mor hade dött när hon var liten, och så länge hon kunde minnas hade hon fått agera värdinna i det stora huset vid Park Lane och på familjens gods i Sussex.

Det var inte underligt att den ställningen hade gett henne en hållning och självsäkerhet som vida överträffade vad man kunde vänta sig i hennes ålder. Men dessutom var hon en personlighet. Och nu när hon vände sig från spegeln och gick ner i balsalen hälsade man henne med entusiasm och förtjusning.

Kvinnor i alla åldrar kom fram för att kyssa henne på kinden och mumla de vanliga orden medan de komplimenterade henne för hennes utseende.

Männen lade naturligtvis band på sig, men det tog inte många minuter innan hennes dansprogram var fulltecknat för resten av kvällen.

Många ville också dansa med henne nu genast, men alla fick samma svar.

– Tyvärr, jag har redan lovat bort den.

När hon äntligen kom fram till dansgolvet log hon mot en lång man som stod i utkanten av en grupp och väntade på henne.

– Jag trodde att du aldrig skulle komma, sa han, tog henne om armbågen och ledde henne genom mängden.

– Var jag länge borta? sa Diana. Hon lät fullkomligt obekymrad.

– Jag tyckte det åtminstone, sa han.

Så lade han armen om hennes midja och började dansa, lätt och elegant, men mycket lugnt och stillsamt. Han var en god dansör, men inte på något vis överdådig.

Lord Dalk var trettiosju år gammal. Han hade rört sig i Mayfair-kretsarna så länge nu, att folk nästan hade slutat spekulera om när han äntligen skulle göra sitt val, men nu var han förälskad i Diana.

Det var inget tvivel på den saken. Han brukade tröttna fort, det visste man, men den här gången hade han inte gjort det, och skvallret utpekade honom genast som Dianas blivande man och ansåg att det var ett lämpligt parti.

Visserligen hade Hugo Dalk ingen större förmögenhet. Men Dianas utsikter var desto bättre.

Hugo hade en titel, ett stort hus som behövde underhållas, och han var ogift. Han såg bra ut, var en verklig gentleman och lord.

Vad kunde en flicka mera begära nu för tiden?

Visserligen var hans rykte inte absolut oklanderligt. Ungdomen måste så sin vildhavre, det visste alla, men han var ingen ungdom längre. Å andra sidan var det oviktigt i jämförelse med hans övriga fördelar.

Diana tillhörde inte adeln, men hon var vacker och mycket rik. Dessutom hade hennes mor varit en dam.

Hennes far var self-made, men hans framgång var sådan att till och med de mest inbitna snobbarna mer än gärna glömde allt om hans enkla ursprung.

När hon och Hugo rörde sig i dansen var det många som såg efter dem och log, och många såg också avundsjuka ut.

– Du ser underbar ut ikväll, sa Hugo lågt.

Diana smålog lätt. Hennes leende var en aning spydigt, för av någon anledning tyckte hon aldrig att Hugos komplimanger lät uppriktiga.

De var helt enkelt för perfekta och kom alltid i rätta ögonblicket. Hon kunde inte låta bli att tänka på vilken lång erfarenhet han måste ha av att säga rätt sak i rätt ögonblick.

Hela hans framtoning var sådan – genomtänkt, perfekt, ett resultat av mycket omtanke och god uppfostran.

Hon tyckte sig nästan höra ekot av hans mors röst, hon som en gång sagt: »Jag hoppas verkligen att Hugos första kärlek blir en trevlig, gift kvinna. Det är så nyttigt för en ung man. Så lärorikt.»

Diana såg sig omkring i rummet. Hon visste mycket väl vad hennes vänner tänkte om det här.

Väninnorna var avundsjuka på henne, för de flesta av dem hade en eller annan gång försökt snärja Hugo, men utan att lyckas.

En del av hennes manliga vänner var utan tvekan besvikna. Men de flesta accepterade ändå förlusten med jämnmod, eftersom hon ju måste gifta sig förr eller senare, och varför inte med Hugo?

Allt gick efter principen, tänkte hon, att »bara man har blivit van, kan man trivas med själve fan.»

Men så lite det betydde, tänkte hon sedan. Det hela verkade av någon anledning så betydelselöst.

Och sedan förebrådde hon sig sin pessimism.

– Usch, vad jag känner mig morbid, sa hon i lätt ton. Kom så går vi och dricker ett glas champagne.

De banade sig väg genom den fullpackade matsalen och Hugo lyckades få tag i en champagneflaska vid byffén.

– Ingen dålig årgång, sa han när han hade fyllt deras glas. Bättre än det mesta man får på sådana här jippon. Vem är det förresten som har den här tillställningen?

– En mrs Schniber, sa Diana. Manufakturvaror – hyskor och hakar eller någonting i den stilen. De rullar sig i guld, och vill naturligtvis göra mesta möjliga av det. Där är dottern.

Hon visade på en söt ung kvinna som stod i dörren och såg sig omkring i hopp om att finna ett bekant ansikte eller en charmerande supépartner.

– Hon ser ju inte så illa ut, anmärkte Hugo, men min typ är hon definitivt inte. Känner hon några här?

Diana skrattade.

– Det tror jag inte, sa hon. Det var Mary Carter som skickade ut inbjudningarna – du vet hur hon älskar att ordna tillställningar av den här typen. Hon tar alla gäss som värper guldägg under sitt beskydd, förutsatt att äggen är tillräckligt solida. Vi avgudar henne allihop. Hon vet precis hur vi vill ha det, och därför kommer hela gänget alltid när Mary bjuder. Det spelar ingen roll vem som betalar.

– Men vad får Schnibers ut av det? sa Hugo.

– Tja, de får publicitet och nöjet att veta att de rätta människorna har varit här. Åtminstone antar jag det. Och dessutom får de stå för fiolerna i morgon bitti, om nu inte Mary har fått dem att betala i förskott. Det skulle faktiskt inte alls förvåna mig.

– Skål för värdfolket! sa Hugo.

Han lyfte sitt champagneglas.

Och i samma ögonblick brann en kamerablixt av alldeles intill dem. Den småvuxne mannen som tyst och obemärkt tagit sig fram bland gästerna, hade fått ännu en bild av »den förtjusande miss Diana Headley», i färd med att inta supé i sällskap med »lord Dalk, den välkände pären och sportsmannen».

Timmarna gick.

Champagnebuteljerna tömdes i hastigt tempo. I Lancashire arbetade maskinerna i Schniders fabriker oavlåtligt, och nattskiftet hade börjat.

Mr Schniders skjortbröst var oklanderligt vitt och styvstärkt. Hans frack var från Savile Row och till det yttre skilde han sig inte från majoriteten av de manliga gästerna.

Tio år tidigare hade han själv stått vid en av de där maskinerna i sin oljiga overall, och sett till att den fungerade som den skulle.

Nu ikväll stod han här, på grund av det välstånd som maskinen gett honom, och var tillsammans med människor som aldrig behövt arbeta en dag i sitt liv.

Han lyssnade respektfullt och intresserat till deras åsikter om livet. Han avundades dem deras mjuka, vita händer, deras lättjefulla, cyniska sätt och till och med deras förakt för uppkomlingar som han själv.

Han hade arbetat hårt under femtio år av sitt liv, han hade svultit och kämpat och bokstavligt talat slagit sig fram till den position han nu hade. Hans viljestyrka var enorm.

Hakar och hyskor – hans manufakturvaror hade hjälpt honom och hans familj från en arbetarlägenhet till ett hus på Grosvenor Square. De små hakarna och hyskorna hade skilt honom från hans gemytliga, öldrickande arbetarvänner och fört honom till Mayfairs sofistikerade, överkultiverade och griniga kretsar.

Mr Schnider var tacksam över att han äntligen hade en förmögenhet och att societén ville acceptera hans gästfrihet.

Han tittade bort mot sin hustru. Hon stod ute i balsalen och skakade mekaniskt hand med en oöverskådlig hop fullständiga främlingar, och då och då sneglade hon nervöst på Mary Carter, som höll hov i ett hörn av rummet.

Mrs Schniber var en tämligen storvuxen kvinna. Hennes första aftonklänning, köpt för många år sedan i en klänningsaffär i en förstad till Liverpool, hade varit av ceriseröd sammet.

Mr Schniber hade tyckt att hon såg ut som en drottning i den, och så fort han fick råd med den lyxen, hade han köpt en tjock guldring med en stor briljant av tvivelaktigt ursprung.

Men nu ikväll var mrs Schniber klädd i svart siden. Mary Carter hade hjälpt henne att välja klänningen. Mr Schniber hade fått höra att svart siden var det enda lämpliga att ha på sig en kväll som den här.

Och ett par dagar senare, när han fick räkningen från klänningsaffären, skulle han också komma att hålla med mrs Carter. Men just nu tyckte han att klänningen verkade lite dyster för ett så festligt tillfälle.

Visserligen hade mrs Schniber tre rader äkta pärlor runt halsen, och långa diamantörhängen som dinglade mot hennes feta hals, men hennes man ansåg ändå att de inte gav tillräckligt med färg.

Men bara mamma och Ruth var nöjda, tänkte han, var han också nöjd.

Och Ruth var glad och nöjd, det var det ingen tvekan om, tänkte han och tittade uppskattande på sin dotter när hon kom fram till honom. Han tyckte om hennes frisyr med de många små mörka lockarna som kontrasterade mot hennes vita hy. Hennes knallröda mun chockerade honom däremot fortfarande en aning.

Ruth stack handen under sin fars arm.

– Kom så går vi och äter lite, pappa, sa hon. Jag är vansinnigt hungrig.

Mr Schniber strålade. Det var så likt hans flicka att vänta på honom med att äta supén! Han visste inte själv hur patetisk han verkade där han stod i sin frack, liten och klumpig och utan att veta var han skulle göra av sina händer, och inte att Ruth hade hört en glåmig yngling, vars enda förtjänst här i livet var en äkta Oxfordaccent, säga:

– Vem är den där lilla tjockisen som står därborta? Han kan inte vara bjuden. Är det en detektiv?

Diana hade återvänt till balsalen. Hon hade dröjt så länge i matsalen att hennes dansprogram redan var till ytterlighet tilltrasslat, och nu gjorde hon saken ännu värre genom att fortsätta dansa med Hugo, som om hon aldrig lovat bort danser till några andra.

Det var inte så fullpackat nu, eftersom de flesta var nere i matsalen. Hugo dansade bra och Diana tyckte det var en välkommen lättnad att bara dansa och dansa. Hon behövde inte prata, hon behövde inte ens tänka.

Jo, hon tyckte verkligen om Hugo, tänkte hon. Han var trevlig att umgås med.

De fortsatte dansa och med ens upptäckte Diana till sin förvåning att klockan var över två.

– Jag måste åka hem, sa hon.

Hon gick för att hämta sin cape och tittade sig i spegeln. Hon hade fått lite högre färg på kinderna, men såg inte alls trött ut.

Det har varit roligt ikväll, tänkte hon. Och jag tycker verkligen bra om Hugo.

När hon kom ner igen stod han och väntade på henne. Hennes bil hade kört fram och de gav sig genast av – utan att säga vare sig tack eller adjö till Schnibers.

Diana lutade sig bakåt mot det stoppade ryggstödet i sin Rolls Royce och stack sin hand i Hugos.

– Det här var verkligen en trevlig kväll, sa hon. Jag har haft så roligt.

Hugo lade armarna om henne och drog henne intill sig. Hon lutade huvudet mot hans axel och han tog henne under hakan, lyfte hennes ansikte mot sitt och kysste henne. Det var inte första gången han gjorde det, men ikväll var kyssen på något sätt annorlunda.

Så tittade han på henne och sa lågt: När ska vi gifta oss, Diana?

Några ögonblick vilade Diana stilla mot hans axel med slutna ögon. Det var som om hon varken hörde eller förstod honom.

Men sedan var det något inom henne som uppreste sig mot självsäkerheten i hans fråga, hans förvissning att hon naturligtvis ville gifta sig med honom, och att det bara var en tidsfråga. Det förargade henne att han tydligen ansåg henne vara så angelägen.

Hon kände honom så pass väl att hon visste hur medveten om sin egen betydelse han faktiskt var. Han var ett verkligt kap och det visste han också om.

Det retade henne och därför drog hon sig lite undan. Ögonen glittrade till och så sa hon retsamt:

– Men snälla Hugo, det kommer så plötsligt!

Hugo drog henne intill sig på nytt och kysste henne, men nu var kyssen så häftig och passionerad att hon blev lite vimmelkantig.

Och så stannade bilen.

– Godnatt, Hugo, sa Diana och gjorde sig beredd att stiga ur bilen. Chauffören höll upp dörren och hon befriade sig från bilpläden.

– Du har inte svarat på min fråga, sa han och ville inte släppa hennes hand.

– Jag ska tänka på saken, sa hon och gladde sig åt hans förbluffade min.

Sedan drog hon sin hand ur hans och gick långsamt uppför yttertrappan. Hugo följde med henne och väntade medan hon låste upp dörren.

– Godnatt, upprepade Diana där hon stod i dörren.

– Kan jag inte komma in och ta en drink? frågade han.

Men hon skakade på huvudet.

– Jag är för trött. Ring mig i morgon bitti i stället.

Och innan han hann säga mera steg hon in och drog igen dörren efter sig. Hugo måste åka sin väg utan att bli riktigt klok på vad hennes åsikt om saken var.

Klockan var över tio när Diana vaknade nästa morgon. Hon hade fått många brev med posten, men inga innehöll några nyheter.

Hon låg kvar i sängen, stödd mot de broderade kuddarna, och tittade tomt ut i rummet. Solskenet föll in genom de tunna tyllgardinerna och glittrade i kristallflaskorna på hennes toalettbord. Guldpropparna glänste i solen.

Hugo friade till mig igår kväll, tänkte Diana. Konstigt att jag inte känner mig det minsta upphetsad ...

Alla män som uppvaktade Diana kom förr eller senare till samma punkt som Hugo, tänkte hon sedan.

De blev presenterade för henne och bjöd henne på lunch, middag och dans – efter ungefär en vecka brukade de fria, alla i ungefär samma ordalag. Hon hade upphört att bli förvånad eller förtjust.

Och därför hade hon vetat att Hugo förr eller senare också skulle ställa henne den frågan. Fast hon hade nog väntat sig att han skulle dröja lite längre.

Det var absurt att hon skulle vara så okänslig, att ingen man skulle kunna väcka något annat än ett svalt intresse hos henne.

Ändå hade hon från första början haft en känsla av att Hugo skilde sig från mängden. Han var inte ett bättre parti än många andra, men ett äktenskap med honom skulle kunna ha sina speciella fördelar.

Hon tyckte mycket bra om honom. Han hade namn om sig att vara flyktig och det intresserade henne också. Men nu hade han alltså sällat sig till den stora skara som begärde ett »ja» eller »nej» av henne.

Och det var en antiklimax. Det äventyr hon väntat sig hade omintetgjorts, och kvar fanns bara det gamla vanliga, en friare som ville ha bestämt besked.

Nåja, tänkte Diana, jag behöver inte svara honom genast. Fast jag undrar om det lönar sig att dra ut på tiden? Är det troligt att jag möter någon som är trevligare än han?

Hon visste svaret på den frågan redan innan hon tänkt den till slut. Och hon låg kvar i sängen med halvslutna ögon och dåsade till.

Diana var mycket vacker, men just nu hade hon ett besviket drag runt munnen, som inte förhöjde hennes skönhet.

Hon var nära tjugofem år gammal, och i sju år hade hon njutit av allt pengar och Mayfair kunde ge henne. Hon började tröttna på sin livsföring.

Människor, liksom ting, blev allt tråkigare ju längra man kände dem. Hon tyckte hela tiden att hon gick miste om någonting, fast hon inte kunde precisera vad det var.

Hon ville ha ut mera av livet, men visste inte hur hon skulle bära sig åt.

Liksom alla ensamma barn hade hon befolkat sin värld med egna fantasier och drömmar.

Hennes mor hade dött när hon var tio år gammal. Hon hade alltid varit klen, och det var som om ansträngningen att föda två barn till världen hade blivit för mycket för hennes krafter. Hon hade helt enkelt bleknat bort och dött, en suddig minnesbild från Dianas barndom. Hon hade inte betytt mycket för sina barn och ännu mindre för sin robuste och aktive man.

Diana hade visserligen sin bror Jimmy, som var fyra år yngre än hon.

Men hon hade inte sett mycket av honom när de var små, och nu träffades de ännu mera sällan.

Han hade varit i internatskola under terminerna, och ferierna hade han för det mesta tillbringat utomlands tillsammans med en informator, för sir Robert var angelägen om att hans son skulle få lära sig främmande språk, någonting han själv inte hade fått tillfälle till.

Diana var en mycket söt och duktig liten flicka, och med tiden blev hon en förtjusande ung flicka. Hon hade ärvt moderns fina drag, men styrkan bakom dem var hennes fars.

Hon hade hans klara, skarpa, djupt liggande ögon, och hans mörka ögonbryn och ögonfransar, som skvallrade om deras irländska påbrå.

Hennes hår hade varit ljusblont när hon var liten, men med åren hade det mörknat till en rödgyllene nyans som framhävde hennes vita hy.

Sir Robert Headley hade köpt ett gods som hette Mortons – det var ett gammalt hus, som inte låg mer än en timmes åktur från London.

Det var byggt i tudorstil, men generationer av ägare hade byggt om och förbättrat huset tills det var både modernt och gammäldags i en charmerande blandning som tilltalade alla.

Där fanns Dianas hästar och hundar – som hon satte betydligt mycket större värde på än många av sina så kallade goda vänner.

När Jimmy for till skolan stannade Diana på Mortons. Där trivdes hon bäst.

Hon hade guvernant, och det hände att hon for till London för att studera ett eller annat, men huvudsakligen ägnade hon sig åt att hämta vetande ur det gigantiska bibliotek som den föregående ägaren byggt upp, och som sträckte sig längs hela ena långväggen i huvudbyggnaden.

Sir Robert hade köpt Mortons i befintligt skick. Förre ägaren hade varit en välkänd politiker, som hade tillbringat de sista trettio åren av sitt liv på Mortons.

Biblioteket var alltså fyllt av böcker, både klassiker och speciallitteratur, inklusive en massa skönlitteratur.

När sir Robert och hans familj flyttade in stod allting orubbat – inklusive läskpapperen på skrivbordet – och ju äldre Diana blev, desto mer intresserad blev hon också av biblioteket.

När hon var sjutton behövde hon ingen guvernant längre, och lyckades övertyga sin far om att någon avslutande »avslipning» inte var nödvändig för hennes del.

Sir Robert var för upptagen för att argumentera om saken. Och dessutom var han mycket nöjd med att hans dotter redan var beredd på att inta värdinneplatsen i hans hem. Han gav många fester både i London och på Mortons, eftersom han ansåg att de gynnade hans affärer.

Hustrun till en av hans affärsvänner, som själv var en välkänd societetsvärdinna, arrangerade Dianas debut.

Hon var visserligen god vän med Dianas far, men det var inte bara av vänlighet hon gjorde honom den tjänsten. Hon såg nämligen också Dianas möjligheter.

Hon reste till Paris med henne och stannade i fjorton dagar. Diana fick en ny garderob och en frisör på modet tog hand om hennes hår.

Den söta skolflickan som lämnade England förvandlades på några dagar till en strålande skönhet.

När hon debuterade jublade alla »snobbtidningarna» i London och förklarade att hon utan tvekan var årets tongivande debutant.

– Henne kommer vi att få höra mera om i fortsättningen, spådde de. Och så blev det också.

Bilder av henne till häst, i trädgården på Mortons, i sitt vardagsrum eller bakom ratten i sin bil publicerades varje vecka och publiken älskade det.

En fotograf som fick en bild av henne vid en teaterpremiär eller annan flott tillställning kunde alltid vara säker på att få avsättning för den, och en ny porträttstudie av henne gav god reklam åt fotoateljén ifråga.

Varenda dag fick hon förfrågningar om hon ville sitta för den eller den societetsfotografen, och tidningarna ringde också ideligen för att be om en intervju eller hennes åsikt om diverse företeelser som motionsgymnastik, senaste modet eller hur det egentligen varit när hon gjorde sin autogirouppstigning.

Diana tänkte på Mortons just den här morgonen när hon låg i sin säng i huset vid Park Lane, och plötsligt längtade hon dit. Det var så lugnt och fridfullt där.

Det var längesedan hon var där alldeles ensam, tänkte hon. Faktiskt åratal sedan.

Varenda gång hon varit där över veckosluten hade hon haft massor av gäster med sig. Hennes högljudda, kvicka och underhållande vänner hade strömmat omkring i hela huset, och själv hade hon varit livligt upptagen av att simma, rida och vara ute med båten – men alltid i sällskap med någon ung man, den som för ögonblicket ansåg sig ha rätt att lägga beslag på hennes uppmärksamhet.

Jag åker till Mortons idag, tänkte hon. Men jag åker ensam.

Och just då ringde telefonen.

Andra kapitlet

Diana åkte inte till Mortons. Istället stannade hon i London och åt middag med lord Dalk.

Han kom och hämtade henne och de for till Embassy Club, men det var mycket tyst i bilen på vägen dit.

När Hugo hade beställt satt de tysta igen, tittade förstrött på de andra gästerna och väntade på att spänningen mellan dem, som båda var medvetna om, skulle lätta.

Men till slut bröt Hugo tystnaden.

– Jag älskar dig, Diana, sa han.

Hans charm, tänkte Diana, var faktiskt nästintill oemotståndlig. Men hon visste också hur många andra som hade fallit för den och varför. Fysiskt var Hugo mycket tilldragande, och det var till stor del det som gjort honom så framgångsrik. Han var lång och bredaxlad och fast han var en smula överviktig var han både muskulös och vältränad.

Diana hade aldrig varit så kritiskt inställd mot honom som nu i kväll.

Hon gillade eller ogillade andra människor efter ett helt ologiskt mönster – hon utgick från vad hennes känslor sa henne just för ögonblicket och alltså var det en ren slump som fick henne att fastna för någon.

Å andra sidan var hon mycket väl medveten om Hugos rent fysiska attraktionsförmåga, och tänkte att om hon tillät sig att slappna av kunde den mycket väl bli avgörande.

Och Hugo, som var van vid att alla kvinnor reagerade på ungefär samma sätt för hans charm, blev inte alls modfälld inför Dianas kyla. Tvärtom uppmuntrade den honom.

Han var van vid att kvinnorna lyssnade till hans minsta ord, skrattade åt hans skämt och följde honom med blicken vart han gick och stod. I början hade Dianas kyla förstås retat honom en smula, men hans intresse hade varit ännu större.

Han hade bjudit henne på middag på en mycket stillsam restaurang där han kunde utveckla hela sin charm. Och Diana var intelligent, kvick och underhållande – men längre gick hon inte.

Sedan bjöd hon honom till Mortons över ett veckoslut. Han upptäckte att hon var ännu mera förtjusande hemma i sitt eget hem.

Det var underbart väder den dagen. Efter middagen när herrarna kom ut ur matsalen med sina cigarrer satt damerna på terrassen och väntade, och i sina ljusa sommarklänningar påminde de om féer.

Snabbt och skickligt – för han hade lång vana – isolerade Hugo sig med Diana i ett hörn, och ögonblicket därpå var de på väg ut i trädgården.

De promenerade över det mjuka gräset ner mot rosenträdgården.

Här doftade blommorna starkt och det bleka månljuset sken över stigen de gick på. Vid näckrosdammen stannade de och stod tysta. Det var så stilla överallt. En lätt bris prasslade i löven och på långt håll hörde de en uggla hoa. För övrigt var det tyst. De kunde ha varit hundra mil från London och resten av civilisationen.

Utan att säga någonting tog Hugo Dianas hand och kysste den, och sedan tog han henne i famn, mycket sakta och varligt. Till sin förvåning kände han sig nästan vördnadsfull när han rörde vid henne.

Det var ett magiskt skimmer över Diana och hennes trädgård som väckte känslor han inte haft på många år. Han kysste henne och hon protesterade inte, fast hon inte heller besvarade hans kyss. Sedan gick de tillbaka till huset, och fortfarande hade ingen av dem sagt ett ord.

De andra hade gått in och dansade till radion. Hugo och Diana slöt sig till dem och Hugo såg forskande på henne. Men Dianas ansikte avslöjade ingenting ovanligt. Han kunde inte ens inbilla sig att hennes ögon glänste mer än vanligt.

Först blev han enbart förvånad, men sedan vaknade jaktinstinkten hos honom. Det var otroligt att hon inte skulle vara det minsta berörd av vad som hänt, det var helt enkelt en utmaning!

Han bjöd upp henne, de dansade ut och han höll henne tätt intill sig. Nu, tänkte han, måste hon se lite generad ut, för att sedan ge honom ett flirtigt småleende. De hade ju en hemlighet tillsammans!

Men Dianas konversation var lika öppen och vänlig som om de just hade rest sig från middagsbordet och inte alls varit ute på någon månskenspromenad. Och från och med det ögonblicket började han bli förälskad i henne.

Ikväll, tänkte han, var hon vackrare än han någonsin sett henne.

Hon hade vit klänning och en vit rävstola.

Hennes enda smycken var två stora diamantclips, och på axeln satt en enda orkidé från den stora bukett han hade låtit sända till henne på eftermiddagen.

– Jag älskar dig, Diana, sa han.

Diana såg på honom och log.

– Tack ska du ha, sa hon.

– Jag ställde en fråga till dig igår. Får jag svar ikväll? sa han.

Hon log på nytt.

– Igår frågade du »när», sa hon. Du kanske borde ha frågat mig om jag ville också?

– Måste jag göra det efter alla konstens regler? sa Hugo.

Diana nickade.

– Givetvis, sa hon. Tänk på allt roligt jag blir tvungen att offra för din skull.

Av någon anledning blev han oresonligt irriterad över hennes lätta ton.

– Du borde verkligen inte skämta om saken, sa han stelt. Men sedan brast han själv i skratt innan Diana hann börja reta honom. Hon sa:

– Du blir verkligen mer och mer viktoriansk för varje dag som går!

– Allvarligt talat, Diana, började Hugo.

Men hon skakade på huvudet.

– Vi behöver väl inte vara allvarliga just nu? Jag har varit allvarlig hela dagen och nu är jag trött på det. Låt oss prata om någonting annat.

Båda visste att det var omöjligt att byta samtalsämne, men Diana visste också att hon måste kämpa för att få lite andrum. Hon ville inte ge honom något svar alls, i varje fall inte just nu.

Hon såg sig omkring i rummet på jakt efter ett nytt samtalsämne.

Det var den vanliga uppsättningen gäster.

Sorglösa unga kvinnor i sällskap med eleganta unga män – stundtals också med sin äkta man, som oundvikligen blev femte hjulet under vagnen.

Tre unga män som alla figurerade i Debretts adelskalender, tillsammans med tre platinablonda amerikanskor, som upptäckt att tuggummituggande på den här sidan av Atlanten räknades som en fascinerande sysselsättning.

En grupp av förra årets debutanter satt och fnittrade och speglade sig ängsligt i väggspeglarna.

En medlem av den kungliga familjen saknades inte heller i sällskap med en ytterst tilldragande dam vars härkomst var något vag, men vars charm kunde förflytta berg.

Och vid bordet alldeles bredvid dem satt en gammal vän till Diana, Loelia Standish, och åt middag med sin man.

Diana ursäktade sig genast och reste sig.

– Loelia! sa hon. Jag hade ingen aning om att du var i stan! Så roligt!

– Vi kom nu ikväll, sa Loelia.

Hon var äldre än Diana, ungefär trettiofem, och en av de få kvinnor Diana verkligen respekterade och tyckte om.

De hade träffats några år tidigare hos en gemensam god vän, och blivit så goda vänner att Loelia bett Diana följa med till deras gods i Worcestershire.