Vredens plog
är översatt från danska av Eva Liljegren efter

Vredens plov

Copyright © 1990, 2017 Maria Helleberg og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S

All rights reserved

ISBN: 9788711754207

1. E-boksutgåva, 2017

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är et förlag i Lindhardt og Ringhof, ett företag inom Egmont-koncernen

Det satt en duva på liljekvist

– Lovad vare Herrans nåd. —

Hon sjunger så vackert om Jesum Krist.

– I himmelen är en stor glädje.

Och fram kom där en jungfru och hörde däruppå

Krist give lilla duva jag dig kunde få

Och vill du nu följa mig åt himmelrik

En annan gång du klappar du slipper inte dit

Och väl vill jag följa dig åt himmelrik

Men jag är inte sjuker och inte är jag lik

Snart kan du bli sjuk och snart kan du bli lik

Och snart skall du komma i himmelrik.

Jungfrun hon gångar sig åt grönaste äng

Och så vart hon sjuker och lagder i säng

och där vart hon döder och lagder uppå bår

Och helga små Guds änglar de krusa hennes hår

Där vart hon begraven i svartan mull,

Och alla små Guds änglar de voro henne huld.

– I himmelen där är en stor glädje.

(Ur Svenska medeltidsballader bd 2)

1
Gunnar

1324-28

Han tog mod till sig och gick in genom den höga, spetsbågade dörren till kyrkan, väl vetande att det var en onödig risk. Fosterfadern hade förbjudit honom att gå ut i staden utan ledsagare. Det var inte längre som det hade varit när de var fredlösa och utan vänner i Norge. Fosterfadern hade män i sin tjänst, Gunnar behövde inte gå ensam och oskyddad. Men idag var han ute på egen hand.

Strax innanför dörren stannade han, höll på att falla över sina egna klumpiga fötter, och ångrade djupt sin våghalsighet. Men en dag måste det ju göras. Kyrkorummet öppnade sig för honom, alltför vidsträckt, grått och okänt. Från ett osynligt ställe i koret strömmade sången som ett lätt tryck av ljud mot hans bröst, av motvilja och förstämning.

Han vätte fingrarna med vigvatten och korsade sig, ett par droppar föll på det grå stengolvet, och en liten borstig hund böjde sig blixtsnabbt efter vätskan, såg sedan upp på honom, besviken. Parasiterna kröp i dess päls, han gick runt den och fortsatte framåt, tvekande och tafatt. En gravsten sköt upp i ankelhöjd, han höll på att falla över den och brydde sig inte ens om att det möjligen var en förolämpning mot de döda, höll den insvepta figuren tätt intill sitt bröst. Han föreställde sig vad som kunde ha hänt med Cecilia om han verkligen hade fallit; det gick kalla kårar längs ryggraden och uppför nacken, så att han rent av kunde känna de små håren resa sig i stickande rädsla.

Han sökte med blicken längs de stora träställningarna, där måste bildhuggaren finnas. Gick efter rösterna, den annorlunda klangen – de flesta mästarna var tyskar, hade han hört, men han hade ingen aning om hur deras språk lät. Det här var i alla fall varken svenska eller norska, de två språk han var förtrogen med.

En av gesällerna fick en örfil av en större, äldre man, och Gunnar stannade som om slaget hade träffat honom själv. Också här såg man denna oförklarliga handling. Det skulle han aldrig ha trott.

Som barn hade han närt det syndiga hoppet att hans föräldrar skulle kasta av sig sina vanliga skepnader och avslöja sina egentliga jag – att de skulle förvandlas, så som djur ändrade färg efter årstiden, vita om vintern och grå om sommaren. Eller att han en dag skulle upptäcka att han var en bortbyting, som i visorna. Att han hade andra, verkliga föräldrar någon annanstans, och att dessa verkliga föräldrar älskade honom, skulle bli lyckliga och rörda över att få honom tillbaka.

Men det skedde aldrig, hans föräldrar var eviga och oföränderliga. Man kunde inte rätta sig efter deras önskningar, för kraven ändrades från dag till dag, ja från timme till timme om man hade otur. Han förstod inte anledningen till att det virvlade örfilar i luften var han än visade sig.

Alla andra i släkten var uppkallade efter döda familjemedlemmar: om det gått rätt till skulle han ha varit döpt till Bengt eller Arvid, Finn eller Oluf. Men han hette Gunnar. Det fanns inte heller något helgon med det namnet, det var fult, gammalmodigt och hedniskt. Och han hade slagit sig till ro med insikten att hans föräldrar slog honom därför att han var ful, liten och svart och mager.

Hans fosterföräldrar slog honom inte. Ingen i hans nya hem slog honom. Det hade i början framkallat stark misstro. För hans fosterföräldrar var inte sjuka som hans far hade varit, de var vackra och särartade, och i deras ögon måste hans fulhet ha varit mycket mer påfallande. Det fanns så många fel hos honom, han hörde dåligt och drog det ena benet efter sig. Varje vinter låg han till sängs med ögoninflammation och feber; smärtorna kom ilande som små klot av eld från lungorna.

Han hade en känsla av att fosterföräldrarna skulle bli mycket uppskrämda om de upptäckte att han varken satt i biskopsgårdens trädgård och flätade blomsterkransar eller sprang omkring i stallarna för att se på hästarna. Han hade varit tvungen att ljuga för förstå gången, för att slinka iväg i detta brådskande ärende. Men det var det värt.

Han lät gesällen fråga om mästaren hade tid ett ögonblick – det fanns fortfarande en rest av förödmjukelse i det tomma, kantiga ansiktet; Gunnar var förundrad. Gesällen var inte mycket äldre än han själv, med håret klippt ojämnt över öronen, höga kindben och sneda ögon, en fet rödaktig hy. Han såg ut som vilken bondpojke som helst, men han var den första tysk som Gunnar hade talat med. Meddelandet översattes till ett annat språk, som lät som om det talades högt uppe under gomvalvet. Och den fete mannen på den obearbetade ännu doftande träställningen lät arbetet vila. Det såg ut som om mannen blev missnöjd över avbrottet. Gunnar våndades och rodnade djupt inför den illvilliga blicken. Men mästaren torkade de röda, repade händerna på förklädet och lade sina knivar i rad på brickan innan han stånkande steg ned från höjderna.

Gunnars händer hade börjat skaka så att han tappade Cecilia ur det skyddande tyglagret. Tysken fångade henne i luften och höll henne ifrån sig, hostade samtidigt häftigt och gjorde helgonet äran att vända sig bort en aning innan han släppte iväg slemklumpen.

Cecilia var den enda figur han hade fått färdig och vågade visa upp. Hon var lika lång som hans egen underarm, med luta i ena handen och skarpa veck i klänningen, släpet inklämt under ena armbågen, som hans fostermor när hon var klädd i sina bästa kläder. Så som han knappast hade haft tillfälle att se henne under de år när de hade bott tillsammans som fredlösa i Norge.

Medan han ännu arbetade med figuren, skar och snittade och rev bort små kvistigheter med naglarna, hade Cecilia varit mittpunkten i hans liv, och han hade sett hennes former överallt. Nu äntligen såg han henne, som alla andra måste uppfatta figuren – oansenlig och ofullbordad, utan utsmyckning och guld. Tysken vände obarmhärtigt upp och ner på henne, som en kökspiga med en plockad höna innan den glider ner i grytan. Så vände han sig till gesällen och frågade något på sitt hårda språk. Gesällen blinkade med ögonfransarna ett par gånger för att antyda att det här egentligen var långt under hans värdighet, och översatte slutligen med släpig röst:

– Mäster Francke vill gärna veta var du har gått i lära, lille svensk?

Tysken snurrade runt, på samma gång rörligt och lätt trots sin tunga kropp, han knep ihop ena ögat och lät Cecilia balansera på handflatan. Det syntes ingen förändring i hans ansikte, men Gunnar blev varm av lycka där han stod och tungan förstörde de vackra ord han försökte att svara med. Mannen trodde att han lärt sig yrket, han som hade skurit helt på måfå. Och nu ville mästaren veta varifrån han kom, om han var ansluten till något gille eller en verkstad, om han var född i äkta säng och kunde gå i god för sin släkt. Det var svårt alltsammans – han var omyndig, måste följa med sina fosterföräldrar som han hade gjort när styvfadern dömdes fredlös. Och medan han försökte redogöra för sin härkomst, insåg han att bildhuggare var så gott som det enda han aldrig kunde bli. Visserligen var han en utarmad son till en utarmad yngste son, men han tillhörde Ängel-släkten, och ingen man som förde den bevingade gripen i sitt vapen kunde sjunka så djupt att han livnärde sig med sina händers arbete.

Så enkelt var det. Hans plats var anvisad redan före avelsen. Hans öde hette Lindö. En gård någonstans i Uppland. Han kunde inte komma ihåg stället – han hade lämnat gården tio år gammal, utan att veta hur länge det skulle dröja innan han kunde komma tillbaka. Nu kunde det för hans del göra detsamma.

Ingen hindrade honom när han tog sig förbi skrivarna, in i den fönsterlösa kammaren, som var klädd med läder. Han tappade andan av synen och av den torra lukten av pergament och damm. Han hade aldrig sett böcker utanför ett kyrkokor. Men här stod de på hyllor som om de hade avlat fram varandra – stora och små, slitna och nya, några trasiga, andra ordentligt fastlåsta vid hyllorna – han kom att tänka på gammal ost, som man påstod kunde gå sin väg av sig själv.

På Kalmarhus erbjöds inga nöjen. Ingenting alls. Sedan han kom hit hade han haft tråkigt – och inte ens kunnat dela sin besvikelse med någon. Redan ordet hovet hade fått hjärtat att spritta i hans bröst. Men det var inte så som han hade väntat sig, och i varje fall inte som fosterfadern hade beskrivit det. Här på Kalmarhus bodde tolv unga män, utsedda att hjälpa den mycket omtalade kung Magnus Eriksson när han en dag behagade lämna Varberg för att bese sina riken. Ynglingarna sov två och två för att hålla varandra varma under vinternätterna, och vid bordet delade de matbricka och bägare. Men ingen ville dela med Gunnar för han kände ju ingen av dem förut. Om de ville låna något såg de rakt igenom honom som om han vore gjord av glas. Och de var alla lika varandra – med starka, kraftiga kroppar, anpassade till de vackra hästar, jaktfalkar och engelska jakthundar de hade utrustats med hemifrån.

Han var ensam om så mycket, ensam om att vara föräldralös, ensam om att ha fosterföräldrar som hade bott utomlands, ensam om sitt namn och den sällsynta förmågan att kunna läsa och skriva. Här hos kanslern satte man värde på hans förmåga, det visste han, så han gick fram till en av klerkerna och bad att få stå och läsa någon bok vilken som helst vid en av de tomma pulpeterna.

Mannen tittade strängt på honom. På sin väg till hyllorna flinade han mot en annan klerk, med stora gula hästtänder stickande ut ur munnen.

– Jag läser svenska, försökte Gunnar framhålla, men ingen vände sig om.

– Annars skulle du inte ha mer nöje av böckerna än vad som kunde läggas på rumpan av en fluga, min vän, sa klerken med de gula tänderna, och slängde ner ett tungt manuskript på pulpeten framför honom så att moln av damm steg upp mot hans näsa och det lilla ljuset slocknade med ett fräsande.

Läsesalen var tyst och sval som ett kapell – han visste att allesamman var beredda och bara väntade på en förevändning att kasta ut honom. Att han skulle börja väsnas, klirra med svärd eller sporrar, rapa eller företa sig något annat oerhört, ohövligt. Men han skulle visa dem vilket gry det fanns i honom. Stillheten var en av de förmåner han hade mist när han kom till Kalmarhus med dess kluckande höns, vrenskande hästar och bullrande människor.

Nu hade han återfunnit den, skulle han då inte förstå att sätta värde på sin tur?

När han på eftermiddagen ville smyga sig ut genom dörren, hejdades han av en ovanligt lång, mager och krokig man i gråbrödramunkarnas brungrå dräkt, med slitna sandaler på de giktkrökta fötterna och ett rep bundet om livet. Gunnar vek ofrivilligt undan, tryckte sig tätt intill väggen och lät blicken glida skrämt och nyfiket över ett kantigt, magert och grått ansikte, där huden under ögonen var genomsprängd av ett nätverk av röda och blå ådror. En tunn vit hårkrans satt, som ditfogad av främmande händer, kring en blank, knölig tonsur.

Det var kanslern, kom han ihåg med en rysning; han skulle ha velat gömma sig, krypa in i vilket råtthål som helst. Men mannen hade sett honom och sträckte fram en klo, fem krokar av stål högg tag i Gunnars axel, och ett torrt, strävt skratt träffade hans ansikte med små stänk av spott.

– Det är första gången jag har sett en av ynglingarna svika älgjakten och svärdsleken för att läsa hos oss! sade kanslern och blottade de gula hästtänderna. Dåliga tänder tycktes vara ett av upptagningskraven i gråmunkeorden, han skämdes över sina egna ovärdiga tankar.

Mannen hade ju rätt, han var annorlunda, men förstod inte varför. När han nu en gång hellre ville sitta inomhus och stava sig igenom texter än spilla tiden på allt det som hans jämnåriga roade sig med.

Han visste ingenting. Hade så många frågor, men inga svar. Nästa dag kom han tillbaka, och nästa, och kanslern tog sig tid till att tala med honom. Gunnar Ulfsson hette han – det kunde ju i och för sig vara vem som helst. Men när han ängsligt berättade om sina fosterföräldrar såg det ut som om ett stort ljus gick upp för munken. Eller flera, i olika färger. Hans fosterfars farbror var en helig man, biskop i Skara. Men med resten av familjen stod det sämre till. Och en annan av farbröderna hade översatt bretonska romaner till norska språket. Det lät som själva uppfyllelsen av hans hetaste drömmar: att kunna sitta tryggt och varmt, och ensam läsa sig igenom kärlek, krig, död och lidelser. Utan att behöva sätta sitt liv på spel eller våga sig ut i verkligheten. Den köttsliga kärleken i Flores och Blanseflor eller Tristan och Isolde sade honom inte mycket. Den hade han upplevt på närmare håll hos fosterföräldrarna, och beskrivningarna var trots allt bara bleka återgivningar av den brännande, skräckinjagande sanningen.

Men en av klerkerna höll på med att översätta den helige Franciskus skrifter och vid mötet med dem tappade han andan och förlorade sin själ. Den ännu våta skriften gjorde läsningen ännu mera omedelbar: som om tankarna just hade fötts. Fåglarna var hans syskon, solen och månen hans familj, världen hängde samman omkring honom i fullkomlighet, alla väsen var likar skapade av Gud, var och en med sin roll och lika stor rätt till livet. Fattigdom betydde också försakelsens glädje. I alla andra texter var kyrkan bara en förvaringsplats för tron – hos Franciskus var världen i sig själv en katedral.

Av hela den lärda soppan som kanslern kallade hans läsning, var det bara Franciskus som fann gensvar. Det såg nästan ut som om han hade funnit sin rätta plats. Med sina klena armar, smala axlar, sin outvecklade kropp, sina otillräckliga krafter och sin svaga syn och hörsel skulle han passa illa till det öde som han var bestämd för. Men som munk kunde han använda hela dagarna till det som han kunde, skära bilder i trä och skriva av böcker. Lindö kunde han låta gå i arv till sin yngre syster, på det sättet gav han Märta en bättre hemgift och kunde kanske medverka till ett gott gifte för hennes räkning.

Han skulle fråga fosterföräldrarna när han kom hem till deras bröllop. Om inte andra gjorde det så måste de kunna förstå honom. När han skrev var han i förbund med världen och bekräftade det stora sammanhang, som Franciskus hade upptäckt och beskrivit. Han skrev på kalvskinn, med pennan av svanfjäder som han själv hade skurit till, bläcket var ett extrakt av björnbär. Det rådde ordning i allt, timglaset vändes med varsamma händer och det lilla ljuset på läspulpeten blev ofta utbytt. Till och med de bitar av runt, tjockt glas som broder Nikolaus hade medfört från Frankrike (och som kallades glasögon) var som förutsedda och välsignade av Franciskus.

Stillhet, behärskning och inåtvändhet. En värld utan hårda röster eller vilja till det osköna.

Han satt och läste noterna till Bönen till Solen, och lade knappast märke till den unge man, som inte alls brukade uppehålla sig hos kanslern, men som i flera timmar hade suttit i ett hörn av rummet och väntat skenbart tåligt. När Gunnar slutade läsa och lade boken åt sidan, reste gästen sig och hälsade på honom. Ett par dagar tidigare, när hans kniv hade fallit ner på golvet, hade Erik Månsson hittat den under en smutsig fårskinnsfäll. De hade hälsat på varandra och utväxlat namn, upptäckt att de var släkt, Eriks mor var gift med Gunnars fosterfars far, eller hur det nu förhöll sig. Gunnar visste så gott som ingenting om sin släkt, hade aldrig hört talas om Erik, hans avlidne far Måns eller hans omgifta mor. Han var litet förvånad över att två så gamla människor kunde vilja ingå ett nytt äktenskap, men fick veta av Erik att det var ganska vanligt.

Erik var mer än slank, han var mager som en sticka och ändå vacker. Finlemmad och smal om både höfter och axlar. Ansiktet liknade en flickas, med gult och glänsande, tunt hår hängande långt ner över de magra axlarna. Man kunde tro att de underjordiska hade drivit sitt spel i hans släkt – det hade han tänkt redan första gången hans blick föll på Erik. De vita, långa ögonfransarna, blåådrade tinningarna, nackens spända båge och smala rundning.

Erik stod tåligt framför honom, med högra handen höll han om vänstra handleden och all vikt vilade på det ena benet, högerfoten var lite framskjuten. Han var en bild av höviskt uppförande.

– Du har blivit blek av allt det här klosterdammet, som har fallit över dig, sade Erik och log så att alla de små, spetsiga råttänderna kom fram i ljuset. Behöver du inte få dammet blåst ur håret? Lite frisk luft i näsan – vi ska på älgjakt i dag så kan du läsa vidare i morgon, böckerna springer inte lika fort som älgtjuren.

Han hade sagt det utmanande men ändå inte sårande, det var honom likgiltigt om Gunnar kom med på jakten eller ej. Och Gunnar visste inte vad han borde anse om förslaget. Men så mycket visste han, om han kröp fram ur sitt gömställe där han hade det lugnt och tryggt bland sina böcker, skulle det bli svårt att vända tillbaka. Det var antingen ja, och godkännande från hans jämnåriga, eller nej, liktydigt med förakt. Och han visste inte om själva valet var värt det.

Han ångrade sig redan när han gav sitt löfte och såg den skiftning av lättnad och glädje som gled över Eriks ansikte. Det blev ingenting av älgjakten. I stället drack de tillsammans. Drack häftigt, vilt, eniga i sitt djupa allvar i fråga om självförstöring. Gunnar försökte slappna av och lyssna till sin nya väns lättflytande prat; han övertalade sig att tycka att allt var bra, och att han bara gjorde ett tillfälligt besök i den andra världen.

Frampå natten, när de hade blivit grundligt berusade, började ett par slåss med varandra och rullade runt på golvet i sjöar av utspillt öl och klibbig aska. Öl slungades från krusen i långa, ljusa strålar av ljum vätska. Gunnar kunde inte annat än sitta och betrakta de andra och längta efter stillheten.

De hade kommit ut på borggården, och det var kall och becksvart natt omkring dem. Han hade inte ens fått ytterplaggen med sig. Erik verkade lite nyktrare så honom höll han sig till, de släpade i väg sig själva och varandra i en rad, med armarna om varandras nackar. En skrålande, vacklande kedja, som gungade och föll sönder när någon gick ner på knä och släpades med.

Gunnar snubblade och tumlade ostadigt fram, steg för steg, tyckte att han tappade en fot, kunde inte se om han rörde vid marken, men släpade det ena knäet efter sig.

Kölden sved i ansiktet och in genom kläderna. Även om det var hans högsta önskan kunde han inte komma ut ur det grumliga ruset.

Något befriande visade sig från den verkliga världen, ett träd som han stötte emot och slog armarna om. Han blev stående i säkerhet och lyssnade till sin egen våldsamma puls och lät de valhänta fingrarna vandra förundrade över björkens välbekanta, skrovliga bark.

Lukten av gyttja och vått gräs nådde hans näsa, bosatte sig nästan i den. Musklerna i magen drog sig samman utan att han ville det och skickade tunna uppstötningar av sur galla in i munnen, bakom tungan. Men han kunde se igen, det var ändå en förbättring.

De andra satt på bänkar kring en eld. Efter vad han kunde se fanns det också flickor där. Två av dem sjöng och en spelade, det lät inte vackert. De andra flickorna satt i knät på de unga männen, rörde om i deras hår eller slogs litet och gnällde. Av skäl som Gunnar inte var invigd i, hade en av flickorna de tunga brösten hängande utanpå klänningen. De var inte särskilt vackra och han begrep inte varför hon ville visa fram dem, något olustigare hade han aldrig sett.

Han lyckades få en sittplats, utan utsikt mot brösten, och ansträngde sig våldsamt för att hålla sig vaken. Men han måste hela tiden påminna sig om varför han skulle anstränga sig, det var nästan för mycket, då och då fick han svindel av utmattningen. Någonstans i dimman fanns namnet på den sortens flickor, men det närmaste han kunde komma var huldror.

Det var obegripligt svårt att sätta den ena foten framför den andra. Men han slingrade fram mellan trädgårdens vissna, klippta häckar, och in i det varma mörkret i ett hus. Det luktade instängt och unket där, men var varmt och skönt. Hon ville få honom uppför stegen till vinden, men hans ena fot satte sig på tvären, dök ner genom stegen så att han föll, och stegen med, och drog henne med sig därför att han grep tag i hennes klänning.

Hon luktade också sött, torrt och unket, och var tung där hon låg ovanpå hans ben, så han flyttade henne varsamt, reste sig upp på knä och fumlade vid bältet utan att riktigt veta vad han gjorde. Bälte, svärd och ben var intrasslade i varandra. Han fnissade och lät sig falla tillbaka på rygg och stirrade yr i huvudet upp i en svart himmel och ett par stjärnor.

Hon hjälpte honom, föreföll det, tog läderpungen från bältet och tömde den i sin egen hand. Vände hans huvud med båda sina hårda händer och tryckte hans ansikte in mot sin hals, vad det nu skulle vara bra för. Under kläderna, ända inne vid huden, luktade hon svagt av människa. Men hon var tunn, magrare än han själv, magrare än Erik, med fet salva utsmord över huden, lukten upphörde vid hakans kant. På halsen var hon svettig och smutsig, och hennes hud smakade både surt och salt. Klänningens linning avgränsade henne. Han kom upp på ena armbågen, lade hakan i handen och lät ett finger stryka medlidsamt över hennes magra hals, senorna som fortsatte mot axlarna. Bekymmer och svält hade lämnat fula spår på henne.

Så gjorde hon sig fri, nästan otåligt, krängde med en håglös rörelse av sig klänningen från överkroppen, drog upp underkjolen och bredde ut de böjda benen långt från varandra.

Han önskade att hon hade låtit bli, han kände henne ju inte, varken de utmärglade armarna eller de små torra hudlapparna till bröst, som hängde över de magra revbenen.

Hon skrattade åt honom, ett litet torrt hånfullt skratt, när hon drog på sig kläderna igen, reste sig och skakade kjolen så att smutsen flög, ner på honom. Så lade han sig att sova, rullade ihop sig, utan minsta hopp om att återvinna sin förlorade och saknade klarhet.

Men han vaknade. Kallt vatten träffade honom i ansiktet. Han kastade sig åt sidan, skyddade ansiktet med armarna, märkte hur livet smärtsamt återvände och gjorde slut på sömnens mörka välbefinnande. Hans lemmar lydde fortfarande inte – armarna värkte därför att han hade legat fel, och munnen var torr och sur, svalget brände. Under kläderna som var vridna runt kroppen, var han fuktig av svett. Hans kropp hade fått lukt och intryck av det otäcka, oförklarliga han hade varit vittne till.

Framför honom stod Erik med en spann i handen, den dinglade alldeles nära hans ansikte, trälisterna var sammanbundna med små, ojämnt hamrade järnnitar. Det föreföll honom som om hela verkligheten rymdes i det nyttiga redskapet. Från spannen vågade han titta upp på Erik, som inte heller såg ut att må bra. De låg i ladan, och vapen, kläder, blomsterkransar och seldon låg spridda i halmen. Erik hjälpte honom på fötter, och de sparkade sig fram mellan höbalar och sovande människor.

Deras första plikt var att gå i mässan, Gunnar hade ännu aldrig under den tid han hade varit på Kalmarhus försummat en enda. Men i dag måste han störta ut ur kapellet för att kasta upp. Och med solen och dagsljuset vände minnet åter, sjaskigt och motbjudande. Han hade valt, mot bättre vetande, och hans kropp var inte överens med valet.

Erik hade levt sina första tio år bland bröderna i Alvastra kloster. Ingen hade påpekat för honom att det var en tillfällig placering. Hans far blev ihjälslagen, och hans mor beslöt sig för att ingå ett nytt äktenskap, om det var dåligt samvete eller ren nyfikenhet som drev henne till Alvastra, visste han inte. Han hade sett sin mor tre fyra gånger, alltid mycket kort. Bröderna förberedde honom på den förnäma damen, drottningens hovmästarinna, men vad han såg var en äldre, sliten och hård kvinna. Han ansträngde sig för att bedöma henne rättvist. Hon hade fött elva barn som alla var döda, innan Erik som genom ett mirakel visade sig kunna leva. Men denna gamla dam, som han inte visste hur han skulle tala med, kysste honom på kinden därför att det hörde till och tog honom i handen, lyssnade till honom, frånvarande, överseende.

Sedan hade han bott en tid på Åkerö, den stora gård han hade ärvt efter sin far, men förvaltaren tyckte att han var i vägen och därför skickade hans mor och styvfar honom till hovet.

Erik längtade inte tillbaka till Alvastra, påstod han. När vägen tillbaka var stängd, måste han finna sig i de givna omständigheterna och han hade lärt sig att uppträda i det som munkarna med lika delar rädsla, respekt och längtan kallade världen. Han åtog sig att lära Gunnar bordskick, det rätta sättet att röra och uppföra sig på, att klä sig rätt och att bete sig höviskt. Gunnar var hans verk, en ny och förbättrad upplaga av honom själv.

Erik liknade en flicka och uppförde sig ibland som om de var av olika kön, de brukade gå hand i hand, och när de möttes eller skildes kysste Erik honom på munnen med spetsade läppar. Men så gjorde alla andra, Gunnar antog att det hörde till – liksom när man fick veta att man skulle torka fettet av fingrarna på duken, inte på den bredvidsittandes ärm.

När de började dela sovbrits upptäckte Gunnar att Eriks kropp sände ut en doft, till och med hans svett var sötaktig och nästan behaglig att andas in. De låg och värmde varandra under det tunna täcket, vaknade med sammanflätade armar och ben. Gunnar brukade sitta länge varje morgon och betrakta sin sovande vän i smyg. Eriks hud var förunderligt glänsande och silkeslen, med ett par vita fjun på axlarna och små, ljusa lockar i skrevet, för övrigt utan ett enda hår på kroppen.

De liknade varandra, men med den viktiga skillnaden att Erik passade in i sin kropp. Han var spenslig, men förargade sig aldrig över bristen på styrka. Ingen hade sagt till honom att han aldrig skulle kunna lära sig att använda ett armborst, som styvfadern som hade kunnat spänna sin egen fars tyska stålbåge, när han var tolv år gammal. Erik kunde allt, visste allt och skulle lära honom allt, det tvivlade han inte på. Erik var hans tillträde till världen, genom hans bärnstensfärgade ögon, välformade som två blanka mandlar, såg han världen. På det sättet undgick han en alltför handgriplig kontakt och det var bra.

Men sedan han hade förlorat sitt hjärta till Erik kunde han inte en enda gång tvinga sig själv in i biblioteket. En dag skulle han återvända dit när han fick tid; men just nu var det så mycket annat han måste lära känna, försvarade han sig.

Det hände att han strök förbi dörren i ett slags vånda, lättad över sitt val, men inte utan själskval.

Det var inte bara iätt och riktigt att vara Eriks förtrogne, just som han trodde att han kände sin vän utan och innan, stötte han på ett grund. Erik som tycktes uppfatta alla hans önskningar, varje behov och längtan, kunde plötsligt låsa sig i okänslighet och råhet, och han stod kvar, ensam och lamslagen.

De kom av en tillfällighet ner i själva staden Kalmar, och på vägen tillbaka till borgen passerade de en liten skara som följde bödelskärran. Där satt en ung kvinna i vagnens stinkande halm. Redan den synen fick Gunnar att hejda hästen, men Erik rörde inte en min, det var en naturlig sak. Hon skulle brännmärkas för hor och piskas ut ur staden så att de goda borgarna inte längre behövde dras med henne, förklarade Erik med oberörd, likgiltig röst.

– Kunde det inte gå för mindre? frågade Gunnar upprörd.

– Det är för att skydda prästerna för stora frestelser, svarade Erik kallsinnigt och ryckte på axlarna. Men då borde de ju piska prästerna ut ur staden, föreföll det Gunnar.

Folk trängdes vid galgen – kvinnor med barn som pekade och skrattade och män med stekta kycklingar på spett så att man kunde äta medan underhållningen pågick. Till och med en liten dammig flock nunnor på genomresa, bleknosiga, halvgamla kvinnor fanns med och var inte just de stillsammaste.

Bödelsdrängen drog ner flickan från kärran, hon vacklade som om de hade givit henne något starkt att dricka, böjde sig undan hans stora, hårda händer, men föll inte, trots att hennes fötter var nakna och händerna bakbundna.

När hon skulle bindas vid pålen sträckte hon frivilligt fram händerna mot bödelsdrängen och gav honom ett stort tandlöst leende.

– Han är nog en gammal god kund, förstår du, viskade Erik.

Bödeln skar upp hennes klänning i ryggen. Hon stod med händerna bundna vid pålen högt över sig och väntade medan domen lästes upp.

Bödeln som hade stått ett stycke bort och väntat på att kvinnan gjordes redo, tog ett steg tillbaka, vek ihop de många järnbeslagna lädersträngarna i ena handen, tog noga sikte och gav henne det första piskrappet tvärs över ryggen och axlarna. En enstaka sträng föll över hennes ansikte, in i hennes mun, och drog ett smalt, rött snitt över kinden.

Det såg ut som om slaget överraskade henne, och slungade henne snett fram mot pålen – de bundna händerna letade uppåt efter en fast punkt, men ingenting bönhörde henne och vid det tredje slaget sjönk hon samman i barnslig jämmer och försökte gripa om pålen, men blev hängande med huvudet snett bakåtkastat.

Gunnar stod inte ut med att se mera. Han red in bland de närmaste åskådarna, som stod och glodde med öppna munnar och blev rasande över avbrottet, han sporrade och piskade hästen för att komma undan, skrek skällsord efter folket.

Erik hann inte upp honom förrän vid vindbryggan, där han hade suttit av och gråtande vandrade fram och tillbaka i det knähöga gräset, fäktande med armarna och argumenterande mot det som han just hade varit vittne till.

– Hon har ju ingenting annat att leva av, än det hon säljer, ropade han, när Erik lade en mild, lugnande hand på hans arm. Vem betalade henne? Hon levde av det, men vem betalade henne? Var finns pålen där man binder och piskar de män som tvingade henne att sälja sig?

– Då skulle vi ju alla straffas, invände Erik bestört.

Det ändrade ju ingenting. Men han kände att han aldrig skulle kunna utplåna hennes magra, smutsiga händer ur sin själ – han stod där med skulden utan att kunna ge den ett namn.

Under nästa månad gled han som en skugga förbi biblioteket, utan att så mycket som kasta en blick på dörren, som fortfarande skulle kunna öppnas om han vågade. Försökte att vända sig, med hela sin själ och alla sina tankar, mot något annat än den splittring han inte kunde läka, och inte heller leva med.

Hästen tog betslet mellan tänderna, skrapade i marken och visade ögonvitorna, medan buken rörde sig – den tunna, blanka hårmanen darrade därför att ett par flugor understod sig att slå sig ner på djuret. Gunnar gjorde vad han kunde för att hålla hästen lugn, men den tryckte bakdelen hårt mot det närmaste djuret, frustade och gnäggade och skakade på det stora huvudet, som om den försökte göra sig av med huvudlag och ryttare på samma gång.

Han var hjälplös här som alltid. Alla de andra unga männen hade fått undervisning i det som Erik kallade tornering, och som den unge kungen ville få till stånd, trots förmyndarrådets förtrytelse. Han hade inte kunnat vägra, särskilt inte nu när han bodde tillsammans med Erik. Men i stället för att försöka ta igen det försummade hade han koncentrerat sig på den yttre sidan av saken. Hans utrustning var utmärkt. Alla beslag sken, lädret var ingnidet med fett, hästen var i god form. Även om han säkert blev avkastad i första försöket, (kanske redan innan han nådde rännarbanan), skulle han ändå ha den lilla smulan ära i behåll.

Dagen före hade han övat tillsammans med Erik, hade kastats av så att luften gick ur honom. Blivit så klämd att alla hans revben kändes omvridna, som om de aldrig mer skulle hitta tillbaka till sina rätta platser. Egentligen hade han helst velat bli liggande tills han själv orkade resa sig, men Erik kom störtande, lyfte upp honom i sina armar, omfamnade och kysste honom och kände förskräckt på hans lemmar, om han kanske var allvarligt skadad.

Nu när det var allvar, var han mest pinad av att lottdragningen om igen hade fört honom tillsammans med Erik. Det kunde ju inte hjälpas. Det enda han kunde hoppas på var att pinan skulle bli kort, så att han kunde gå vidare med sitt liv.

Det dröjde outhärdligt länge innan man vinkade fram honom, och händerna lydde inte ens när han ville sätta tunnhjälmen på plats mot läderkyllrets halsstycke genom att spänna de två häktorna. Han var tvungen att försöka flera gånger med klibbiga fingrar innan han lyckades. Nils hämtade spjutet åt honom, brett, med trubbig spets, man skulle ha otur om man skadade sin motståndare. Erik kallade det för lans, det lät som något mer än den här biten blankt trä med järnbeslag och handskydd.

Nu kunde han inte skjuta upp det längre, det fanns ingen utväg.

Utan att riktigt veta hur, lyckades han hejda den halvvilda, fradgande hästen, innan den sprang huvudstupa in i de uppställda bänkarna under tältduken, där han skulle ha ridit omkull de frysande åskådarna.

Hjälmen var fodrad med vattrat läder som luktade damm och fukt. Genom de två smala ögonspringorna kunde han se en liten mager pojke med linhår som nådde till axlarna, klädd i silvervävd kjortel och med en stor, skinnfodrad kappa dragen högt upp omkring sig. Gunnar försökte efter bästa, men beklagligtvis ringa förmåga att sänka lansen till hälsning, så som Ivan Lejonhjärta, Tristan och Lancelot gjorde i de romaner han hade läst hos kanslern, utan att det kom att se ut som om han hade ett djärvt kungamord i tankarna.

Den lilla kungen nickade och ansiktet klövs i ett hjälplöst, generat skratt.

Nu vågade han vända hästen och rida ner till markeringen. Fyra pojkar sprang fram för att hålla det upphetsade djuret, så att de inte tjuvstartade från var sin ända av rännarbanan.

Så satte de av, Gunnar hann inte ta sikte som Erik hade lärt honom, för lansen dansade hjälplöst i takt med hästens våldsamma rörelser. Han lyfte vapnet uppåt av alla krafter, försökte stöda skaftet mot sadelbommen, höll sin lilla sköld och tyglarna i vänstra handen, skrek åt djuret som inte tycktes ha behov av vare sig uppmaningar eller uppeggande rop, och drog in luft genom näsa och mun. Snart skulle han träffas av en kraftig stöt och slungas till marken.

Djuret sträckte hals med betslet mellan de gula tänderna, som om det njöt av leken. Lansen gungade groteskt framför Gunnar, han hade svårt för att skydda sig med skölden, när han samtidigt skulle styra det vilda djuret. Erik närmade sig, en grå, skinande, fjällig järnman.

Rädslan dunkade i honom, under stål och läder. Han lyfte lansen framför sig och drog av alla krafter i tyglarna. Hästen tog ett hopp åt sidan så att jord och grus sprutade från hovarna.

Genom ögonspringorna såg han, med hjärtat sittande som en propp i halsen, att de stötte ihop efter alla konstens regler, hur det nu gick till. Han kände en hård stöt, utan att kunna förstå var Eriks lans hade träffat, han tappade ena stigbygeln, klämde ihop knäna och satt kvar, om än yr i huvudet.

Hästen skakade sig loss ur hans grepp, saktade farten och stannade vid rännarbanans andra ände. Någon grep tag i den, tog ifrån honom lans och sköld, och satte hans högra järnfot i stigbygeln, som om han var ett barn som just skulle lära sig rida.

Han lättade på hjälmens översta del och såg sig om, vred på sig i pansaret, vinden strök svalt och ömt kring hans panna, hjässa och hår som dröp av svett.

Han såg Erik. Vännen stod framåtböjd mitt på banan och borstade damm, jord, grus och sand från kjorteln, som var riven itu så att slitsen framtill fortsatte snett över bröstet.

Oändligt långsamt förstod han vad som måste ha skett. Här satt han själv oskadd på sin häst, och där stod Erik. Några av reglerna kom han ändå ihåg. Han lyckades häkta av hjälmen och kastade ner den till Nils Turesson som tecken på att han inte ville fortsätta.

Men Erik kom fram till honom och drog hästen efter sig, han gick stelt ner på ena knät och räckte fram tyglarna åt honom. Med ett lysande, underdånigt uttryck i det smala, bleka ansiktet.

Gunnar visste sig ingen annan råd än ta emot gåvan, och hörde nog att folk applåderade den vackra gesten, men tyckte inte om det. Nu, när han mot all förväntan och all rimlighet hade vunnit, hade Erik på ett sällsamt, meningslöst sätt ändå åsamkat honom det nederlag han hade varit rädd för.

Han tog med sig hästarna och lämnade de andra, utan att tala med någon. Tog sadeln av sin egen, sedan av Eriks häst, tvättade djuren rena från fradga och jord och började rykta dem i självförglömmande omtanke, försökte tvinga sig till lugn och sans. Naturligtvis ämnade han inte behålla Eriks häst, även om vännen hade bättre råd än han själv, vad skulle han med två ridhästar till. Om han behövde fler, skulle styvfadern nog ge honom en till, som han hade förärat honom den första.

Sedan gick han upp till den gemensamma sängen, salen var tom, alla de andra var nere vid rännarbanan, sängplatserna längs väggarna stod slarviga och obäddade, med alla möjliga klädesplagg och vapen framme.

Eriks armborst låg på golvet, fjädern var sönder, och han hade för längesedan lovat att se om den kunde lagas. Han hade smala, starka fingrar, och det roade honom att sitta och peta med den här sortens besvärliga saker, liksom han hade skurit figurer och försökte lära sig skriva förr i tiden. Nu var det ett slags botgöring att sätta sig med det tålamodsprövande krävande arbetet.

Det fanns inte trä och inga bra knivar. Annars skulle han ha låst sig inne på något undangömt ställe och börjat skära. På sista tiden hade han lekt med tanken på att försöka skära ut Erik. En liten figur som han kunde kalla Erik den Helige. Det behövde inte gå åt mycket trä, Erik var redan förut tunn och smal.

Om han kunde gå ner i en kyrka och se Erik stå där, skulle han på samma gång äga sin vän och vara fri från honom, det hade aldrig förrän nu gått upp för honom att han både höll av Erik och kände vänskapen som en snärjande besvärande boja.

Medan han satt på sängen, nerböjd över de tekniska problemen, hörde han röster nedanför, den ena var Eriks, och allt lugn han hade samlat, flög ut och bort från honom, som en flock skrämda fåglar.

Erik klättrade snabbt uppför stegen, medan han lyfte upp den långa kjorteln, fortsatte bort till sovbritsen utan att låtsas om Gunnars närvaro, flyttade oljelampan så att han kunde se bättre och började med ilskna rörelser och under stort oväsen samla sina ägodelar i ett täcke. Den fina brynjan, handskarna och vinterkappan, stövlar och smycken. Under arbetet stötte han på ett bälte, som hängde om livet på pansarskjortan. Bältet var Gunnars, så det rycktes av, rullades samman och kastades i armarna på ägaren.

Det som han ansåg tillhörde honom själv, buntade han samman, band täckets fyra hörn i en knut och släpade sedan lasten bort till lämmen i golvet.

Först när Erik hämtade sitt svärd och spände fast det vid bältet, som han bar under kjorteln, vågade Gunnar invända något.

– Är du på väg hem nu? frågade han stelt, för så såg det onekligen ut, men det var lättare sagt än gjort. Erik hade svurit kungasonen trohet och måste först ansöka om orlov, så mycket visste han.

– Antingen söker du upp något annat ställe att bo, kom det andfått från Erik som inte ens vände sig om, eller också går jag frivilligt, det finns gott om ställen i stan där man kan köpa sig härbärge!

Gunnar begrep inte vad som hände omkring honom. Vid något tillfälle måste han ha gått miste om något avgörande, som alla andra hade lagt märke till.

– Du får inte ta det så allvarligt, sade han till slut, försiktigt som om han kastade boll med hönsägg, det är ju bara en lek. Du vet ju själv bäst att det var en tillfällighet, hästen kan du också få tillbaka vilken dag som helst!

Erik skrattade för sig själv, med ryggen mot honom, men det lät inte som om han var road, sedan slog han uppgivet ut med båda händerna och lät handflatorna slå mot låren.

– Om du tror att det är för hästens skull – så sluta upp med det! sade Erik, men rösten var inte så säker och skarp som förut. Gunnar kände sig underlig till mods, jagad utan att kunna se jägaren, ville inte komma närmare, ville inte förolämpa honom. När allt kom omkring var Erik den ende vän han hade haft.

– Vi är vänner, sade han, du är den ende jag håller av. Vi kan väl inte skiljas på det här sättet!

– Vänner! upprepade Erik, tvekade ett ögonblick, vände sig om med ett ryck och stirrade på honom, med samma nakna, underdåniga djurblick som han hade haft när han gav bort sin häst.

– Vänner, säger du! – Gud hjälpe oss, du vet inte ens vad du själv står och säger! Vänner!

Gunnar förstod fortfarande inte vad Erik menade. Något ont hade kommit emellan dem, utan att han hade lagt märke till det, något obegripligt och namnlöst. Han visste ingen annan råd än att stå stilla och återgälda Eriks blick. Någon gång måste han väl få en förklaring.

– Det är mycket du inte vet, sade Erik och vände bort blicken, bet sig i läppen. Så dum kan du väl inte vara, du borde annars vara den förste att veta.

Den förste att veta vad, skrek det i honom, med ängslig nyfikenhet.

Den vetskap som han till varje pris ville ha kunde vara obehaglig. Han kände en kramp inom sig, ett hittills okänt inre organ drog sig samman i darrande rädsla och sände strålar av kyla genom kroppen, dunkade i fingerspetsarna, satte sig som en plågsam klump i strupen.

– Du vet ju inte ens vad du gör! sade Erik, han lät som om han försökte pränta in en läxa i sig själv, en läxa som han inte tyckte om. Har de aldrig talat med dig sedan dina föräldrar dog, du måste ju veta hur svårt det är att klara sig när man inte är som alla andra – du, som är en horunge.

Gunnar blinkade som om någon hade låtit en knytnäve susa förbi hans ansikte – den första ledtråd Erik hade givit gjorde allt dubbelt komplicerat. Horunge – om det var något här i världen han inte var, så måste det just vara horunge. Hans föräldrar hade varit gifta i flera år när de fick honom, han hade en äldre syster, Gudrid, i Vårfruberga kloster. Visst hade hans föräldrar avskytt och skadat varandra av hjärtans lust, men gifta, det hade de onekligen varit. Horungar – det var barn som gifta män fick med andra kvinnor än sina hustrur. Som den lilla sonen som mjölkerskan Jorunn fick i förra veckan, och – som köksmästaren hade erkänt som sin.

– Vad menar du? stammade han, måste hosta för att få fram orden, rösten blev tunn och sluddrig. Eriks stora, bärnstensgula ögon sökte hans, och en svag rodnad bredde ut sig över det smala, bleka ansiktet. Han lyfte den ena handen och strök sig över ögon och näsa, och handen skakade.

– Men det vet ju alla och envar! sade Erik kort.

– Inte jag, inte jag, svarade Gunnar.

– Har de aldrig talat med dig? frågade Erik, och hans stora förvåning lät ärlig.

– Vi hörde allt om det hos munkarna i Alvastra, förklarade han och höll fast Gunnars blick medan han fortsatte med lugn röst och utan att dölja innebörden. Den man, du kallar din fosterfar, är din far. Din fostermor är inte mycket bättre än din mor. Din fosterfar slog ihjäl hennes man, din morbror, för att kunna gifta sig med henne, och köpte en annan man för att ta på sig skulden. Herregud, du var tillsammans med dem i Norge i två år, i fredlöshet. Du måste väl veta varför de var tvungna att gå i landsflykt. Din fosterfar dömdes till fredlöshet därför att han inte fick lov att betala bot för dråpet!

Men så var det inte. Det såg annorlunda ut på nära håll. Det såg kanske ut så för utomstående, men inte för honom. Till Erik kunde han inte säga det – att de älskade varandra, och att litet av den värme som strömmade mellan dem, hade givit honom liv och mod, för första gången. Jofrid, hans fostermor, som hade tagit sig an honom sedan han var tio år då hans mor hade dött i barnsäng och Sten, hans fosterfar, som alltid hade behandlat honom vänligt, som om han var en människa.

Men det var inte heller sant att han inte visste något. Han hade hört det, brottstycken av samtal, rykten och lösrivna yttranden. Men aldrig egentligen funderat över vad som styrde hans liv. Vad andra kanske kallade det som han levde med och i.

Och fosterfadern – nu föreföll det honom som om han hela tiden hade anat det. Sett sig själv som en vrångbild av styvfadern. Jo, han förstod att med andras okänsliga ögon måste det oundvikligen uppfattas som fulhet.

Det kom honom inte att se försonligare på världen, att han nu visste det. Den vägde tungt mellan honom och Erik, denna vetskap som alla utom han själv tycktes äga. Nyckeln till vem och vad han var.

– Men varför kan vi inte vara tillsammans längre? frågade han Erik som hade satt sig på sovbritsen, med ryggen vänd mot honom, böjd och kuvad. Från honom fick han inte fler svar; han hade väl också fått veta något den här kvällen. Gunnar vacklade nerför stegen och ut i kylan, utan ytterplagg, och helt ur balans.

Det gick en lång rysning genom honom när han kände vinden bita genom kläderna. Nu var han ensam igen, mycket ensammare än förr, och han kunde inte fatta varför allt detta onda skulle drabba honom just nu.

Vetat det, vetat det, sjöng det som ett eko inom honom. Men för honom skulle det alltså döljas. Och det måste också vara den vetskapen som hade skilt honom från Erik, någon annan orsak kunde han inte föreställa sig.

Det fanns inget ställe att fly till, ingenstans att vara ensam, ingen att tala med, alla de andra dansade. Ett bål var tänt på grässlänten utanför själva borgen. Så sent som i går kväll hade han sett fram mot ringdansen, det skulle komma gäster, alla de andra unga männen hade fästmör, till och med Erik.

Nedstämdheten slöt sig omkring honom, som fuktig, mörk jord kring en gengångare som vänder tillbaka till graven efter att ha besökt sin älskade. Det var den sången de skrålade i ringen, utan att ägna orden en tanke. Nu måste han gå ner till de andra, annars skulle de väl börja leta efter honom och finna Erik, och vem visste vad för djävulskap det kunde föra med sig?

Nils satte en stor immig bägare i handen på honom och han drack lydigt av det starka ölet. Försökte övertala sig själv att gå tillbaka till Erik, så obotligt förstörd kunde deras vänskap väl inte ha blivit. Men alla de andra var fulla och glada, dansade och hade roligt. Han hade ingenting bland dem att göra, störde deras glädje, de gick i en båge omkring honom för att undgå smitta.

Den enda människa som verkade lika ensam som han kände sig, var en ung flicka som satt på bänken vid det lilla stenhusets gavel. Han hade inte sett henne i dansen, men i skenet från elden tyckte han att hon liknade Erik. Blek, ljus och spenslig, med vita händer fromt korsade i skötet, den lilla fördjupningen mellan de smala låren. Hon skakade på huvudet varje gång någon tilltalade henne.